mammaispanien

... och jag tänker att jag är så jäkla lyckligt lottad!

 

För det är utan tvekan det bästa i livet - att få vara mamma!

 

Även om det finns dagar när man helst bara vill slå huvudet i väggen.

 

Det tror jag alla mammor kunde skriva under på.

 

Men nu har jag iallafall äntligen börjat träna, just för att rädda huvudet från väggen liksom, och kan det även rädda det stadigt växande midjemåttet så är det klart en bonus värt att svettas för.

 

Men när det nu ska trollas fram tid även för min träning i familjens redan rätt spända schema blir det väldigt påtagligt skiftarbete hemma.

 

En går när den andra kommer. Och tvärtom.

En hämtar när den andra lämnar. Och tvärtom.

 

Men halvårs-medlemskortet i grann-gymmet är nog ändå den bästa presenten jag kunde gett mig själv.

 

Det kommer helt klart gynna alla i huset.

 

Men om mina kids kommer ihåg att det är Mors Dag idag och vill susprisa mig mig ett litet olivträd?

Ja, gärna liksom.

 

Så jag tror jag ska whatsupa över en bild på ett litet träd till mobilerna i huset och se om någon nappar...

 

Själv är ju ändå bästa dräng.

 

Feliz Dia de Madre till alla Super-Mammor där ute!

 

We rock!

 

 

 

 

 

 

Alltså.

 

Det börjar bli klart att jag har tunt minne.

 

Jag minns liksom varken bra ting eller dåliga ting, inte särskilt många happenings heller och absolut inte mina egna feelings runt saker som sker. Konstigt just när jag ju är en sån som har så himla många feelings om allting i tid och otid.

 

Jag har en väninna som är raka motsatsen. Hon är så skärpt att hon lätt kan fylla ut dem där luckorna till mig. Det är ju praktiskt på sitt vis, såklart, men stackars människa att hålla reda på huvudet på en annan, särskilt när denna andra är jag.

 

Så igår var det Fars Dag här och jag tänkte finna ett kult foto på mannen min tillsammans med barnen och kom på att jag skulle söka i fotoarkivet här i bloggen...

Så slog det mig att här har jag ju hela min livshistoria! Typ. Iallafall sedan livet som mamma började. Läser jag igenom bloggen minns jag ju massor av saker jag gjort och känt och tänkt i flera år tillbaka! Vilken guldgruva!

 

Sist jag skrev var när minsta Loui slutade dagis och skulle börja skolan... Nu går han andra året. Så den luckan får jag leva med. Med tänk så gott för mig och mitt röriga huvud om jag kunde komma igen nu och faktiskt spara ett par minnen med någon form av regelbundenhet!

 

Återstår att se hur det håller..

 

Men apropå Fars Dag! Jag hittade aldrig den där perfekta bilden jag sökte, så mannen min blev utan den årliga oficiella hyllningen online, men vi tog hand om honom ändå såklart!

 

Och jag firade dagen med att ge mig själv en medalj för ett av mina absolut bästa beslut i livet, att välja just Han som pappa till mina barn!

 

 

 

 

Jag har älskat dagis-tiden.

 

Och det är chockerande att tänka att den lider mot sitt slut.

 

Det känns det helt fascinerande att vi redan är klara med dagis för 3 kiddos, och snart har 3 skolungar!

 

Här firas med pompa&ståt när ungarna slutar dagis, helt i linje med amerikanska highschool-graduations.

 

Själv tyckte jag såklart det det där med pompa&ståt var dö-häftigt när jag själv tog graduation i en amerikansk highschool för sådär 17 år sedan, men det känns rätt löjligt när man kopierar konceptet för dagisungar.

 

Nu har vi ju ändå högtidligt medverkat på 3 graduations med tårar i ögonen, även om siste kiddo ut, Loui, nästan blev utan hatt eftersom jag lockades mer av ett poolparty som verkat dubbelbokats i familjeagendan.

 

Tur att Loui har en kär Madrina som så omtänksamt poängterat att det vore rätt osjysst mot sista barnet att skippa detta viktiga moment i sin barntid för att sedan sitta med familjealbumet om en massa år och konstatera att hans föräldrar engagerat sig för hans 2 äldre syskon, men inte orkat loppet ut liksom.

 

Så visst fick Loui sin graduation, sin hatt och sitt diplom!

 

Påhejad av sin alldeles egna lilla klan, Mamma, Pappa, Storebror, Storasyster, Padrino och Madrina.

 

 

Inte så mycket för ceremonin då.

 

Men för att dagis-tiden är slut.

 

I 7 år har jag kört fram och tillbaka till dagis med mina små, och nu ska alltså snart ingen dit längre.

 

Jag vill ha dagisbarn!

 

Jag kan dagis!

 

När jag skakat av mig sorgen kommer jag tänka jag på hur skönt det ändå blir att ha alla mina fina på samma ställe hela dagarna, och inte köra turer runt hela stan morgon och kväll.

 

Men jag vill iallafall ha dagisbarn!

 

Jag vill inte ha någon jäkla end-of-an-era...

 

Skit också!

 

 

 

Det börjar bli glest mellan mina inlägg här.

 

Men jag skriver fortfarande av mig varje dag.

 

Faktiskt.

 

För jag tror jag behöver det mer än någonsin.

 

Men jag hinner omöjligt få ner det på skrift.

 

Jag pinnar bara upp det i min redan röriga post-it-fyllda anslagstavel-liknande hjärna.

 

Senaste tiden kan jag egentligen summera min dagar med följande tre tankar, eller frustrationer snarare, som jag passerar igenom ett oräknerligt antal gånger varje dag, både på jobbet och hemma och ute och uppe och nere:

 

1. Va? Är du från vettet? Hur i hela friden tror du jag ska fixa det? När i hela friden tror du jag ska fixa det? Jag hiiiinner inte!

 

2. Det är här helt j*vla unbelievable!

 

3. Okej, ingen som bryr sig att att det omöjliga är omöjligt? Nähä. Inte alls oväntat. Okej, jamen då kör vi.

 

Och så måste det omöjliga bli möjligt.

 

Jag är snabb som en vessla, alltid med knappen fast-forward intryckt.

 

Men vad hjälper det?

 

 Jag svettas, flåsar, muttrar, gråter, och skriker.

 

På insidan.

 

Och ibland även på utsidan.

 

Ganska ofta även på utsidan sista tiden faktiskt.

 

Och känner mig som världens sämsta allt.

 

 Men mellan varven av hyperventilering och syskonbråk lyckas mina fina kiddos boosta mig med massa kramar och kärlek iallafall.

 

 

Jo.

 

Loui fick sitt kalas!

 

Han fick en Happy Birthday!

 

Till slut!

 

Jag förstår inte hur jag missat att arrangera ett kalas för min nyblivna 3-åring?

 

Min Loui har ju fyllt år!

 

Jag skäms faktiskt lite.

 

Eller mycket.

 

Jag som alltid älskat att trixa och planera alla kalas vi firat de senaste 7 åren.

 

Varför har jag inte fått till det i år?

 

Är det priset för att vara yngst syskon av 3?

 

Att mamman inte hänger med?

 

I helgen firade vi gladeligen på självaste 3-års dagen med presenter och kramar, och Loui undrade förbryllad var hans kompisar var?

 

Var är min fest?

 

Liksom.

 

Ehhh, men, VI är ju din fest, försökte jag med.

 

Den besvikna blicken resulterade i ett par snabba sms-konferens bland hans vänners mammor för att snabbt sno ihop ett kalas för veckan.

 

Och inatt packades ett par goodiebags till min fina fina Loui och hans 6 kompisar och deras syskon.

 

 

Och jag lovar, på heder och samvete, att aldrig mer försöka smita från att fira någon av min ljuvliga kids!

 

Med engagemang och hjärta!

 

 

När jag jobbade som reseledare för något år sedan, eller, alltså, ganska många år sedan numera, herregud!, iallafall, då minns jag hur jag nästan föraktade alla de resenärer som bokade in sig på familjeresortanläggningar mitt i turistgettot och hängde sida vid sida runt barnpoolen, åt både frukost, lunch och middagsbuffé på hotellet och underhölls av hotellets kvällsshow innan bedtime.

 

Jag menar, kallas det ens att resa, egentligen?

 

Det var då det.

 

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

 

För nu känns ju det där "icke-resande-konceptet" helt ljuvligt.

 

Fast vissa ilningar sitter kvar i ryggraden ändå, och en hel vecka tror jag inte jag legat och pöst vid barnpoolen faktiskt.

 

Men det handlar idag mer om att jag inte haft ro att spendera de rätt häftiga summor som detta semestrande kostar.

 

I helgen unnade vi oss iallafall tre dagars njutning på just en sån familjeresortanläggning.

 

 

Och det var helt fantastiskt!

 

Vi hade två stora fina lägenheter med underbar havsutsikt och poolutsikt, vi åt buffé efter buffé och däremellan softade vi runt barnpoolen och miniklubben och bara njöt av att vara tillsammans utan en massa måsten och regler och stress.

 

 

För det är ju himla gott med det där "icke-resande-konceptet" ändå.

 

 

Vi har ingen påsktradition med släkt här.

 

Klanen Palou är inte så förtjusta i traditioner alls faktiskt.

 

Men det börjar jag bli.

 

I våra egna alltså.

 

Och vi har en inbiten tradition om påsklunch med två vän-familjer som är precis så Lovely som en tradition man längtar efter ska vara.

 

Vi kör alltid god påskmat, smarrig efterrätt och gömda påskägg i trädgården.

 

I år fick vi dessutom lite sol på näsan under letandet bland buske och kruka.

 

 

Lycka!

 

 

Nu ska jag bara jobba en dag till!

 

Sen ska jag fira påsk!

 

Min man tog färjan till Ibiza imorse för ett par dagars cykelrace och kvar blev mina fina Kiddos, Mormor & Moi!

 

Tre hela lediga dagar väntar oss, maxade med kuligheter och happenings!

 

Vi är redo!

 

Bring on the Glad Påsk!

 

 

 

I mitt jobb möter jag många skandinaviska pensionärer som lever de vackra sköna sommarmånaderna i Norden, och sedan reser ner till Mallorca när de tröttnat på den första vackra färgstarka hösten och stannar på ön lagom till vårsipporna tittar fram igen.

 

Lite som flyttfåglarna alltså.

 

Min dröm är att jag får bli en sån flyttfågel när jag blir pensionär.

 

Att jag får vara frisk och glad och nyfiken och ödmjuk.

 

För det är egenskaper jag känner att de flesta flyttfåglarna jag möter besitter.

 

Om de så är 64, 71 eller 93 år.

 

En av alla dessa fina människor summerade sin livsstil med att "Hemma är jag, på Mallorca lever jag".

 

Tänk!

 

Jag önskar så att min 92-åriga Mormor Inga också kunnat få vara flyttfågel.

 

Det hade gjort henne så gott!

 

Det är jag övertygad om.

 

Men jag får nu istället lägga hoppet till att mina egna föräldrar vill bli flyttfåglar.

 

För nu är de visst helt oväntat också pensionärer.

 

Eller, inte så oväntat egentligen, de har ju enligt passet åldern inne.

 

Nästan, iallafall.

 

Deras första vinter som pensionärer gick mitt projekt inte helt igenom.

 

Men vi fick iallafall ner dem en stund.

 

Morfar lovar att stanna en vecka, sen ska han hänga med några motorcyklister för hemresa på sin 2-hjuling.

 

En rätt pigg pensionär med andra ord.

 

Mormor lovar att stanna tre veckor, och vikariera för vår semestrande aupair.

 

Också en rätt pigg pensionär med andra ord.

 

Så med den mjukstarten kan vi kanske hålla hoppet högt om att de kan bli riktiga flyttfåglar.

 

Så småningom.

 

När de hajat att det faktiskt är pensionärer alltså.

 

Tills dess får vi njuta av den dos vi får!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag har huset fullt mår jag som bäst!

 

Nu är ju vårt hus himla litet, så det blir liksom fullt snabbt.

 

Men eftersom våra vänner är enkla, spontana, härligt lättsamma och alltid bidrar både med matvaror och matlagning är det ju nästan lättare att ha folk hemma än inte.

 

Sist fyllde vi huset med sushi-rullare!

 

Och deras kiddos.

 

 

På de flesta.

 

Själv yrade jag visst mest runt med ett ständigt påfyllt cavaglas och njöt av mitt härliga umgänge så min kreativitet blev visst taggad i kanten.

 

 

Ibland saknar jag verkligen den där enkla baby-stressen.

 

Inte ibland.

 

Alltid faktiskt.

 

Jag önskar jag alltid kunde ha en bebis i huset.

 

Istället har jag tre ljuvliga kiddos som bara växer och växer och växer.

 

Och för varje ny fas de når möts jag av nya utmaningar i mother-hood.

 

Det är väl därför jag dagdrömmer om bebis-livet.

 

För efter att kört just bebis-livet på repeat och haft bebis i huset i typ sex år är det nog den enda fasen jag faktiskt känner att jag hanterar väl.

 

Och de nya kriserna som bjuds på i huset är läskiga och svårhanterbara och röriga och känslostormiga.

 

Min soon-to-be 7-åring är ju den som löper först ut på nya stigar.

 

Och det är allt annat än lätt att som nybörjare hänga med och välja rätt i mina försök att parera och hjälpa och stötta och leda rätt.

 

Det är inte en piece-of-cake.

 

Jag har senaste månaden brottats med rätt stora issues som jag faktiskt väntat mig först om flera år, naiv som mitt mamma-hjärta tydligen är.

 

Och känslan att vilja isolera oss 5 i en mörk urskog och där leva happily-ever-after har helt plötsligt börjat kännas som ett rätt sjysst alternativ.

 

Eller kanske en öde strand blir lättsammare än en mörk urskog?

 

Men klart jag fattar att jag inte kan göra det så lätt för mig.

 

Det måste ju vara just det här familje-livet handlar om?

 

Eller livet i sig?

 

Utmana sig själv.

 

Lära sig mer.

 

Torka svett.

 

Torka tårar.

 

Sålla, överse, förstå, förlåta, skratta och prioritera.

 

Och så kramas däremellan.

 

 

I vått och torrt!

 

I storm och stiltje!

 

 

 

 

 

 

När jag hämtade ut nummerlappen för vårat första race skulle man anmäla sin förväntade målgångstid.

 

Men herregud!

 

Vad svarar man på det när man inte knytit på sig löparpjuxen på typ en månads tid?

 

Men alla kloka och erfarna menar ju att man alltid kan lite mer än vanligt när man har en nummerlapp, så jag svarade lite kaxigt att jag nog kunde pressa ner mitt personbästa med iallafall 10 minuter.

 

För även om jag visst lyckats kapa 10 kilometer på träning går det aldrig särskilt fort.

 

Långsam, släpande jogg är min grej.

 

Och mitt mål är oxå mer distansbenäget än tidsbenäget liksom.

 

Så hellre långsamt men långt menar jag.

 

Så när jag och mina Chica, tillsammans med en 700 andra tjejer, flugit fram i 8 kilometer insåg jag helt plötsligt att där fanns chans att pressa sig in under timmen.

 

Vilken kick!

 

Så vi växlade upp.

 

Och sprintade hem de sista 2 kilometrarna.

 

Alltså, det där med sprint är naturligtvis en väldigt illa självuppfattning.

 

Och att döma av de bilder jag funnit på nätet från lokaltidningen ser jag inte direkt ut att flyga.

 

Kan man säga.

 

Jag ser snarare ut att rulta fram med 100 kilos övervikt.

 

Men vi vill ändå gärna kalla det sprint eftersom min GPS-mätare faktiskt registrerade en viktig ökning av hastigheten där och då.

 

Min kropp kallar det gärna också sprint eftersom jag nästan föll över mållinjen och fick tillkallad ambulanspersonal för att kolla min puls.

 

Så det där med rulta kanske är en verklighetsbild trots allt?

 

Och helt i form är jag bevisligen inte.

 

Det trodde jag väl egentligen inte heller.

 

Men jag stod iallafall på benen!

 

Och jag pressade mitt personbästa långt över egna förväntningar och missade timme-strecket med ynka 1 minut och 16 sekunder.

 

 

Jag är egentligen fortfarande rätt speedad.

 

9 dagar senare.

 

Och i segeryran firade min Chica och jag med Champagne och nya läskiga löparlöften!

 

 

För när vi plockade upp idén om att börja springa kändes vårt mål om 10 kilometer helt ouppnåligt.

 

Det var det ju då, när vi sprang 2 minuter och vilade 1 minut.

 

Så då borde det väl vara läge att nu börja jobba mot ett nytt kanske ouppnåligt mål?

 

När vi klubbat in det första menar jag?

 

 

För jag vågar själv inte se det i skrift.

 

Ännu.

 

Nu återstår att se hur länge vårt seger-rus håller i sig...

 

Amen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har så himla mycket att säga om prioriteringar.

 

Om alla prioritering som vi som föräldrar måsta ta ställning till.

 

Särskilt efter massa skrämmande synvinklar från hårt pressande föräldrar till små barn.

 

För barn som bara är 6 år är ju egentligen små barn.

 

Menar jag.

 

Och prioriterar därefter.

 

För med tanke på senaste betygen vi kvitterat ut för vår snart-7-åring borde vi syssla med läxläsning.

 

Istället lär vi oss knyta skor.

 

 

Med både det ena och det andra.

 

Men framförallt med träning.

 

Och att ta tre veckor ledigt från träning innan man egentligen skapat sig en bra bas att stå på är nog ingen bra idé.

 

Ingen bra idé alls.

 

Så det var tungt att dra igång den här veckan.

 

Minst sagt.

 

Att min running-buddie dessutom backade ur veckans första pass gjorde inte rutten lättare precis.

 

Jag måste jämrat mig högt över det, för när jag kom efter veckans andra pass undrade Leonel sömndrucken och bekymrad om jag behövt springa själv idag också eller om min Chica orkat följa med.

 

Han föreslår annars att jag drar med mig en av våra grannfruar, eftersom hon, enligt Leonel, aldrig tränar alls utan bara pratar i telefon hela tiden.

 

Men nu tror jag vi är igång.

 

Och eftersom mina krafter tydligen bara räcker till halva sträckan av vad jag klarade innan pausen har jag ju en del att ta igen.

 

Och det måste jag göra snabbt.

 

För nu är det 16 dagar kvar till första löparloppet.

 

Vi ballade ju helt ur det första loppet vi satt upp som mål, så nu finns inga alternativ.

 

10 kilometer av Woman Marathon måste vi bara plöja den 30 mars.

 

Så.

 

 

Inga fler träningspauser för mig.