mammaispanien

Alltså.

 

Det börjar bli klart att jag har tunt minne.

 

Jag minns liksom varken bra ting eller dåliga ting, inte särskilt många happenings heller och absolut inte mina egna feelings runt saker som sker. Konstigt just när jag ju är en sån som har så himla många feelings om allting i tid och otid.

 

Jag har en väninna som är raka motsatsen. Hon är så skärpt att hon lätt kan fylla ut dem där luckorna till mig. Det är ju praktiskt på sitt vis, såklart, men stackars människa att hålla reda på huvudet på en annan, särskilt när denna andra är jag.

 

Så igår var det Fars Dag här och jag tänkte finna ett kult foto på mannen min tillsammans med barnen och kom på att jag skulle söka i fotoarkivet här i bloggen...

Så slog det mig att här har jag ju hela min livshistoria! Typ. Iallafall sedan livet som mamma började. Läser jag igenom bloggen minns jag ju massor av saker jag gjort och känt och tänkt i flera år tillbaka! Vilken guldgruva!

 

Sist jag skrev var när minsta Loui slutade dagis och skulle börja skolan... Nu går han andra året. Så den luckan får jag leva med. Med tänk så gott för mig och mitt röriga huvud om jag kunde komma igen nu och faktiskt spara ett par minnen med någon form av regelbundenhet!

 

Återstår att se hur det håller..

 

Men apropå Fars Dag! Jag hittade aldrig den där perfekta bilden jag sökte, så mannen min blev utan den årliga oficiella hyllningen online, men vi tog hand om honom ändå såklart!

 

Och jag firade dagen med att ge mig själv en medalj för ett av mina absolut bästa beslut i livet, att välja just Han som pappa till mina barn!