mammaispanien

Jo.

 

Loui fick sitt kalas!

 

Han fick en Happy Birthday!

 

Till slut!

 

Jag förstår inte hur jag missat att arrangera ett kalas för min nyblivna 3-åring?

 

Min Loui har ju fyllt år!

 

Jag skäms faktiskt lite.

 

Eller mycket.

 

Jag som alltid älskat att trixa och planera alla kalas vi firat de senaste 7 åren.

 

Varför har jag inte fått till det i år?

 

Är det priset för att vara yngst syskon av 3?

 

Att mamman inte hänger med?

 

I helgen firade vi gladeligen på självaste 3-års dagen med presenter och kramar, och Loui undrade förbryllad var hans kompisar var?

 

Var är min fest?

 

Liksom.

 

Ehhh, men, VI är ju din fest, försökte jag med.

 

Den besvikna blicken resulterade i ett par snabba sms-konferens bland hans vänners mammor för att snabbt sno ihop ett kalas för veckan.

 

Och inatt packades ett par goodiebags till min fina fina Loui och hans 6 kompisar och deras syskon.

 

 

Och jag lovar, på heder och samvete, att aldrig mer försöka smita från att fira någon av min ljuvliga kids!

 

Med engagemang och hjärta!

 

 

När jag jobbade som reseledare för något år sedan, eller, alltså, ganska många år sedan numera, herregud!, iallafall, då minns jag hur jag nästan föraktade alla de resenärer som bokade in sig på familjeresortanläggningar mitt i turistgettot och hängde sida vid sida runt barnpoolen, åt både frukost, lunch och middagsbuffé på hotellet och underhölls av hotellets kvällsshow innan bedtime.

 

Jag menar, kallas det ens att resa, egentligen?

 

Det var då det.

 

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig?

 

För nu känns ju det där "icke-resande-konceptet" helt ljuvligt.

 

Fast vissa ilningar sitter kvar i ryggraden ändå, och en hel vecka tror jag inte jag legat och pöst vid barnpoolen faktiskt.

 

Men det handlar idag mer om att jag inte haft ro att spendera de rätt häftiga summor som detta semestrande kostar.

 

I helgen unnade vi oss iallafall tre dagars njutning på just en sån familjeresortanläggning.

 

 

Och det var helt fantastiskt!

 

Vi hade två stora fina lägenheter med underbar havsutsikt och poolutsikt, vi åt buffé efter buffé och däremellan softade vi runt barnpoolen och miniklubben och bara njöt av att vara tillsammans utan en massa måsten och regler och stress.

 

 

För det är ju himla gott med det där "icke-resande-konceptet" ändå.

 

 

Vi har ingen påsktradition med släkt här.

 

Klanen Palou är inte så förtjusta i traditioner alls faktiskt.

 

Men det börjar jag bli.

 

I våra egna alltså.

 

Och vi har en inbiten tradition om påsklunch med två vän-familjer som är precis så Lovely som en tradition man längtar efter ska vara.

 

Vi kör alltid god påskmat, smarrig efterrätt och gömda påskägg i trädgården.

 

I år fick vi dessutom lite sol på näsan under letandet bland buske och kruka.

 

 

Lycka!

 

 

Nu ska jag bara jobba en dag till!

 

Sen ska jag fira påsk!

 

Min man tog färjan till Ibiza imorse för ett par dagars cykelrace och kvar blev mina fina Kiddos, Mormor & Moi!

 

Tre hela lediga dagar väntar oss, maxade med kuligheter och happenings!

 

Vi är redo!

 

Bring on the Glad Påsk!

 

 

 

I mitt jobb möter jag många skandinaviska pensionärer som lever de vackra sköna sommarmånaderna i Norden, och sedan reser ner till Mallorca när de tröttnat på den första vackra färgstarka hösten och stannar på ön lagom till vårsipporna tittar fram igen.

 

Lite som flyttfåglarna alltså.

 

Min dröm är att jag får bli en sån flyttfågel när jag blir pensionär.

 

Att jag får vara frisk och glad och nyfiken och ödmjuk.

 

För det är egenskaper jag känner att de flesta flyttfåglarna jag möter besitter.

 

Om de så är 64, 71 eller 93 år.

 

En av alla dessa fina människor summerade sin livsstil med att "Hemma är jag, på Mallorca lever jag".

 

Tänk!

 

Jag önskar så att min 92-åriga Mormor Inga också kunnat få vara flyttfågel.

 

Det hade gjort henne så gott!

 

Det är jag övertygad om.

 

Men jag får nu istället lägga hoppet till att mina egna föräldrar vill bli flyttfåglar.

 

För nu är de visst helt oväntat också pensionärer.

 

Eller, inte så oväntat egentligen, de har ju enligt passet åldern inne.

 

Nästan, iallafall.

 

Deras första vinter som pensionärer gick mitt projekt inte helt igenom.

 

Men vi fick iallafall ner dem en stund.

 

Morfar lovar att stanna en vecka, sen ska han hänga med några motorcyklister för hemresa på sin 2-hjuling.

 

En rätt pigg pensionär med andra ord.

 

Mormor lovar att stanna tre veckor, och vikariera för vår semestrande aupair.

 

Också en rätt pigg pensionär med andra ord.

 

Så med den mjukstarten kan vi kanske hålla hoppet högt om att de kan bli riktiga flyttfåglar.

 

Så småningom.

 

När de hajat att det faktiskt är pensionärer alltså.

 

Tills dess får vi njuta av den dos vi får!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

När jag har huset fullt mår jag som bäst!

 

Nu är ju vårt hus himla litet, så det blir liksom fullt snabbt.

 

Men eftersom våra vänner är enkla, spontana, härligt lättsamma och alltid bidrar både med matvaror och matlagning är det ju nästan lättare att ha folk hemma än inte.

 

Sist fyllde vi huset med sushi-rullare!

 

Och deras kiddos.

 

 

På de flesta.

 

Själv yrade jag visst mest runt med ett ständigt påfyllt cavaglas och njöt av mitt härliga umgänge så min kreativitet blev visst taggad i kanten.

 

 

Ibland saknar jag verkligen den där enkla baby-stressen.

 

Inte ibland.

 

Alltid faktiskt.

 

Jag önskar jag alltid kunde ha en bebis i huset.

 

Istället har jag tre ljuvliga kiddos som bara växer och växer och växer.

 

Och för varje ny fas de når möts jag av nya utmaningar i mother-hood.

 

Det är väl därför jag dagdrömmer om bebis-livet.

 

För efter att kört just bebis-livet på repeat och haft bebis i huset i typ sex år är det nog den enda fasen jag faktiskt känner att jag hanterar väl.

 

Och de nya kriserna som bjuds på i huset är läskiga och svårhanterbara och röriga och känslostormiga.

 

Min soon-to-be 7-åring är ju den som löper först ut på nya stigar.

 

Och det är allt annat än lätt att som nybörjare hänga med och välja rätt i mina försök att parera och hjälpa och stötta och leda rätt.

 

Det är inte en piece-of-cake.

 

Jag har senaste månaden brottats med rätt stora issues som jag faktiskt väntat mig först om flera år, naiv som mitt mamma-hjärta tydligen är.

 

Och känslan att vilja isolera oss 5 i en mörk urskog och där leva happily-ever-after har helt plötsligt börjat kännas som ett rätt sjysst alternativ.

 

Eller kanske en öde strand blir lättsammare än en mörk urskog?

 

Men klart jag fattar att jag inte kan göra det så lätt för mig.

 

Det måste ju vara just det här familje-livet handlar om?

 

Eller livet i sig?

 

Utmana sig själv.

 

Lära sig mer.

 

Torka svett.

 

Torka tårar.

 

Sålla, överse, förstå, förlåta, skratta och prioritera.

 

Och så kramas däremellan.

 

 

I vått och torrt!

 

I storm och stiltje!

 

 

 

 

 

 

När jag hämtade ut nummerlappen för vårat första race skulle man anmäla sin förväntade målgångstid.

 

Men herregud!

 

Vad svarar man på det när man inte knytit på sig löparpjuxen på typ en månads tid?

 

Men alla kloka och erfarna menar ju att man alltid kan lite mer än vanligt när man har en nummerlapp, så jag svarade lite kaxigt att jag nog kunde pressa ner mitt personbästa med iallafall 10 minuter.

 

För även om jag visst lyckats kapa 10 kilometer på träning går det aldrig särskilt fort.

 

Långsam, släpande jogg är min grej.

 

Och mitt mål är oxå mer distansbenäget än tidsbenäget liksom.

 

Så hellre långsamt men långt menar jag.

 

Så när jag och mina Chica, tillsammans med en 700 andra tjejer, flugit fram i 8 kilometer insåg jag helt plötsligt att där fanns chans att pressa sig in under timmen.

 

Vilken kick!

 

Så vi växlade upp.

 

Och sprintade hem de sista 2 kilometrarna.

 

Alltså, det där med sprint är naturligtvis en väldigt illa självuppfattning.

 

Och att döma av de bilder jag funnit på nätet från lokaltidningen ser jag inte direkt ut att flyga.

 

Kan man säga.

 

Jag ser snarare ut att rulta fram med 100 kilos övervikt.

 

Men vi vill ändå gärna kalla det sprint eftersom min GPS-mätare faktiskt registrerade en viktig ökning av hastigheten där och då.

 

Min kropp kallar det gärna också sprint eftersom jag nästan föll över mållinjen och fick tillkallad ambulanspersonal för att kolla min puls.

 

Så det där med rulta kanske är en verklighetsbild trots allt?

 

Och helt i form är jag bevisligen inte.

 

Det trodde jag väl egentligen inte heller.

 

Men jag stod iallafall på benen!

 

Och jag pressade mitt personbästa långt över egna förväntningar och missade timme-strecket med ynka 1 minut och 16 sekunder.

 

 

Jag är egentligen fortfarande rätt speedad.

 

9 dagar senare.

 

Och i segeryran firade min Chica och jag med Champagne och nya läskiga löparlöften!

 

 

För när vi plockade upp idén om att börja springa kändes vårt mål om 10 kilometer helt ouppnåligt.

 

Det var det ju då, när vi sprang 2 minuter och vilade 1 minut.

 

Så då borde det väl vara läge att nu börja jobba mot ett nytt kanske ouppnåligt mål?

 

När vi klubbat in det första menar jag?

 

 

För jag vågar själv inte se det i skrift.

 

Ännu.

 

Nu återstår att se hur länge vårt seger-rus håller i sig...

 

Amen.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag har så himla mycket att säga om prioriteringar.

 

Om alla prioritering som vi som föräldrar måsta ta ställning till.

 

Särskilt efter massa skrämmande synvinklar från hårt pressande föräldrar till små barn.

 

För barn som bara är 6 år är ju egentligen små barn.

 

Menar jag.

 

Och prioriterar därefter.

 

För med tanke på senaste betygen vi kvitterat ut för vår snart-7-åring borde vi syssla med läxläsning.

 

Istället lär vi oss knyta skor.