mammaispanien

Om jag hade en bamsestor trädgård skulle jag fixa barnens superhärliga kalas där!

 

Eller, ja, den behöver inte vara bamsestor egentligen, för klippa gräs känns inte som min grej kanske.

 

Så lagom stor trädgård är good enough.

 

Liten trädgård funkar oxå.

 

Nu har jag ju ingetdera.

 

Så Loui fick sin 2-års fest på hans favoritplats: parken!

 

Han måste varit själaglad att härja runt med sina små kompisar & Mormor & Morfar i en sandig park och äta bullar och kakor och godis och öppna spännande paket!

 

 

Jag var oxå själaglad.

 

Tror kanske min favoritplats oxå är parken.

Jag blir alldeles svettig när jag tänker tillbaka till den där fasansfulla skräcken jag kände för precis två år sedan när Loui började ge tecken på att han vill komma ut.

 

Sen blir jag alldeles varm när jag tänker på vilken lycka vi har att allt gick bra iallafall och att vi fick förgylla vår redan rätt röriga Familj med ännu en bebis.

 

Nu har vi ingen bebis längre.

 

För Loui har fyllt 2.

 

Han babblar om bilar och motorcyklar...

 Han står i kö till toaletten på dagis...

Han tar av sig sina skor när han kommer hem och lägger in dem i skoskåpet...

Han äter godis och popcorn om han hinner sno åt sig något..

Han duschar själv...

Och han bråkar med sina syskon...

 

Så livet ser rätt annorlunda ut idag än för två år sen.

 

  

Igår smet vi från alla plikter.

 

Istället för att jobba vidare på den evighetslånga to-do-listan tog Familjen paus och tillbringade precis hela eftermiddagen i parken med stora och små vänner.

 

Det kändes som ett smart val.

 

Just då.

 

När dagen sedan tog slut och den där 16-matkassar-vecko-handlingen inte blivit gjord kändes det inte som vi valt särskilt smart.

 

Turen till Ikeas matbutik och presentjakt till Louis 2-års dag står också kvar på listan, precis som rulltårtbakeri och jakt på Birthdaycake!

 

Och med tanke på hur minutiöst tidspressat kommande dagarna är så inser jag att man inte borde smita från sina plikter helt när man roddar storfamilj.

 

Fast vad skönt det är ibland att leka pliktlös och bara tänka på sig själv och sitt eget välbefinnande!

 

Alltså.

 

Hur lyckligt lottad kan man vara?

 

Tydligen väldigt.

 

För jag fick 72 timmars visit till Sverige i helgen.

  

Jag fick ett dygn med min härliga Syster, jag fick ett dygn med min härliga Bästis och jag fick ett dygn tillsammans med kidsen och deras Härliga Mormor & Morfar & Super-Mormor Inga.

 

Jag fick fina samtal, många sköna skratt, turkiskt hamamspa, frisk luft, god mat, rosa drinkar, snö i skorna, rosa kinder, sovmorgon, nya kläder, nya skor, och massa energi och inspiration!

 

Kidsen har haft 11 sköna lediga dagar.

 

Själv fick jag 7.

 

Helt fantastiskt.

 

Att börja dagen tillsammans med lång frukost, kaffe och morgontidning i solen på terassen medans kidsen leker själva och sen bara ta dagen som den kommer utan större stress-sammandrabbningar är guld värt.

 

Jag har faktiskt också lyckats strunta i de flesta måsten, och bara rullat med, mellan parker och playa och amigos.

 

 

Men nu är det Bye Bye Härliga Påsklov.

 

Vardagen har rullat in.

 

Med storm.

 

Första arbetsdagen slutade jag med dropp på akutmottagningen för migrän.

 

Behöver nog 7 dagar Härligt Påskolov till!

 

 

 

 

 

 

 

Shit vad vi kan vara bra på att improvisera!

 

Ibland!

 

Efter en regnig morgon med hemmafix greps plötsligt alla av mega-tristess av att vara i huset.

 

Inget ovanligt scenario.

 

Tursamt nog drog regnmolnen vidare och lämnade en klarblå himmel efter sig så vi kunde slänga ner lite mat i ryggsäcken och börja leta picnic-place.

 

Kanske kan vara det bästa vi gjort den här veckan!

 

För nu har vi hittat en riktig pärla, precis runt hörnet från våra egna hoods!

 

Där vi dessutom fann att plocka hem sparris till kvällsomeletten!

 

Fantastiskt!

 

 

Att improvisera kan bli så himla bra ibland!

Jag blir galen på alla cyklister på den här ön!

 

De ligger alltid mitt i vägen och jag är alltid livrädd att jag ska köra på någon.

 

Att jobba på ett sjukhus här ger dessutom dagligen bevis för hur ofta en cyklist faktiskt blir påkörd!

 

Att sen min mans stora intresse är cykling gör mig om möjligt ännu mer galen!

 

Så nu ska jag åka runt och vara livrädd för att själv köra på någon och samtidigt vara livrädd att någon annan kör på min man.

 

Nu borde väl risken att någon kör på min man vara reducerad eftersom han och grabbarna numera bara cyklar på stigar i skogen, långt från trafik och galna bilister.

 

Men då blir jag ju rädd för stenar och klippfall och sånt.

 

Jag borde chilla lite, tror jag.

 

Man kan ju inte gå runt hela livet och oroa sig.

 

Så nu cyklar vi hela familjen när vi får tillfälle istället.

 

Nu senast gjorde vi 14 kilometer underbar vacker mallorkinsk landsväg, med öl&pamboli-paus på landsbygden.

 

Cykla är visst en ganska skön sport ändå.

 

 

 

Varje vår börjar oundvikligen på samma vis.

 

Med en rosa-röd t-shirt-märkt bränna.

 

För när den där första sköna starka vårsolen äntligen kommer kan man ju inte annat än bara vända näsan mot strålarna och sitta blixtstilla och bara suga i sig.

 

Ja, alltså, särskilt blixtstilla sitter jag väl sällan.

 

Men är det någon gång jag verkligen jobbar på att sitta still så är det då.

 

Fullt medveten om resultatet.

 

Alltså, man borde vara fullt medveten.

 

Eftersom resultatet är detsamma varje vår.

 

För Premiär-brännan är verkligen inte att leka med.

 

I år kom den lyckligt över oss och fina, numera solbrända vänner när vi som bäst firade påsk, påsklov och härlig ledighet med en dag på landet med massa mat och massa lek och massa häng!

 

 

Så efter en heldag på landet kan vi nu anse oss redo för mer!

 

Mer sol alltså.

 

Brännan är vi klara med.

 

För i år då.

 

Nu smörjer vi in oss resten av året.

 

Men högst nöjda med Premiär-Brännan ändå.

Undrar hur många gånger jag säger nej under en dag med kidsen.

 

Säkert rätt många.

 

Oräknerligt många.

 

Vad tråkigt!

 

Så jag körde en Ja-dag här i veckan.

 

Som omväxling.

 

En sån där dag när man liksom i förväg tänkt ut massa kul saker som kidsen ska få göra.

 

Bäst är ju då helt klart att vänta in att de frågar och man då kan chockera dem med sitt Ja!

 

Vi spenderade så en, för oss, väldigt ovanlig eftermiddag på en Medeltidsmarknad i en liten by på ön:

 

Jag sa JA till allt faktiskt.

 

Det var helt fantastiskt!

 

 

Jag måste snart ta en Ja-dag igen.

 

Det var liksom lika stor utdelning för mig som för kidsen.