Moi & Min Post-It-fyllda anslagstavel-liknande hjärna!
Det börjar bli glest mellan mina inlägg här.
Men jag skriver fortfarande av mig varje dag.
Faktiskt.
För jag tror jag behöver det mer än någonsin.
Men jag hinner omöjligt få ner det på skrift.
Jag pinnar bara upp det i min redan röriga post-it-fyllda anslagstavel-liknande hjärna.
Senaste tiden kan jag egentligen summera min dagar med följande tre tankar, eller frustrationer snarare, som jag passerar igenom ett oräknerligt antal gånger varje dag, både på jobbet och hemma och ute och uppe och nere:
1. Va? Är du från vettet? Hur i hela friden tror du jag ska fixa det? När i hela friden tror du jag ska fixa det? Jag hiiiinner inte!
2. Det är här helt j*vla unbelievable!
3. Okej, ingen som bryr sig att att det omöjliga är omöjligt? Nähä. Inte alls oväntat. Okej, jamen då kör vi.
Och så måste det omöjliga bli möjligt.
Jag är snabb som en vessla, alltid med knappen fast-forward intryckt.
Men vad hjälper det?
Jag svettas, flåsar, muttrar, gråter, och skriker.
På insidan.
Och ibland även på utsidan.
Ganska ofta även på utsidan sista tiden faktiskt.
Och känner mig som världens sämsta allt.
Men mellan varven av hyperventilering och syskonbråk lyckas mina fina kiddos boosta mig med massa kramar och kärlek iallafall.
Lyllos mig!
Men hur svårt kan det vara att få ihop allt liksom?
Utan att förlora förståndet på kuppen alltså?
För att susa runt med en post-it-fylld anslagstavel-liknande hjärna är inte lätt.
Det kan jag lova.
