mammaispanien

Som jag längtar!

 

Tills vi får bilderna från helgens proffsiga fotoshoot i en skogsdunge någonstans på landsbygden!

 

En fotograf, en stylist, en sminkör och en assistent hade riggat upp rekvisita och kul kläder för en klart annorlunda play-dejt med våra 3 härliga ungar!

 

Vi lekte skolklass, med en ilsken och sträng fröken, vi lekte pirat och prinsessa och vi hade en flygande Superman bland moss och sten!

 

Och så poserade vi!

 

Och klättrade i träd!

 

Och övade i att stå på händer!

 

Elller, alltså inte vi, utan kidsen. 

 

Såklart.

 

 

Gissa hur många skratt vi fick!

 

Hallelujah!

 

Så klart vi längtar att se de hundratals proffsiga bilder som fotografen fyrade av på Våra Finaste Kids! 

Alltså.

 

Vissa dagar känns som de aldrig tar slut.

 

Och just idag är just en sån dag.

 

Idag är en sån måndag som faktiskt aldrig tar slut.

 

Jag har varit uppe sen sex, för att koka tortellini och göra lunchlåda till jobbet, göra mellis-lådor till skolan, väcka tre barn, fixa frukost till tre barn, duscha och lasta in alla i bilen innan klockan slår 07.15.

 

Inget ovanligt so far.

 

Väldigt every-day-rutin faktiskt.

 

Nu till det mer ovanliga.

 

För 13 timmars arbetspass är definitivt inte en every-day-rutin.

 

Thank God!

 

Och istället för att därefter störta hem och i säng störtade jag till gymmet istället och lyfte lite skrot.

 

Minsann.

 

Så när jag äntligen ramlade innanför dörren till mitt ljuva hem var klockan närmare 23 än 22.

 

Var någon vaken när jag kom hem?

 

Icke.

 

Jo, Web såklart, pigg och pinknödig och redo för kvällsprommis.

 

Yeay!

 

Och nu är klockan snart midnatt och jag ska ta en snabbdusch för att sen köra till flygplatsen och hämta min fina fina syster och min fina fina gudomliga gud-dotter.

 

Så just den här dagen tar faktiskt aldrig slut.

 

Inte förräns imorgon tar den slut!

 

Men en ovanligt lång måndag kan vara en fin start på veckan!

 

Just den här ovanligt långa måndagen var det iallafall!

 

För tänk, sånt bra avslut hör ju dessvärre verkligen inte till every-day...

Jag är sedan alltid Familjens vandrande årskalender.

 

Inte att misstolkas som att jag självutnämnt mig som någon omslags-kalender-babe.

 

Oh nej.

 

Jag är liksom mer som chef över innehållet.

 

Kan ju vara praktiskt, eftersom man då typ alltid får igenom sina egna förslag på familjens sociala liv. 

 

Men funktionen som assistent till familjens alla medlemmar för att se till att de är på rätt plats vid rätt tidspunkt vecka in och vecka ut är kanske inte lika spännande.

 

Kan bli ett rätt slitsamt uppdrag faktiskt.

 

Det kan säkert vilken mamma som helst skriva under på.

 

Men häromdagen fick jag minsann en aspirant att assistera mig.

 

För Leonel undrade så vid frukostbordet när vi kunde åka till doktorn och ta 6-års sprutorna?

 

Va?

 

Vilka 6-års sprutor?

 

Det stod det liksom inget om i års-kalendern.

 

Alltså, med tanke på att jag jobbar på ett sjukhus är jag tydligen rätt dåligt updaterad när det kommer till att kolla mina egna ungar....

 

Uppenbarligen.

 

Jo, men Leonel visste visst.

 

Att när man fyller 6 ska man få vaccin.

 

Så då så.

 

 

Nu funderar jag starkt på att uppgradera min 6-åring och få lite mer Aktiv Assistans för att hålla ihop alla fallna trådar i Familjelivet och Familjekalendern.

 

Han verkar klart mest mogen uppdraget av oss alla 5.

Jag såg så fram emot en lugn och solig eftermiddag i vår lilla chill-out-hörna hemma på terassen med 1 vän-familj efter söndagsskift på jobbet.

 

Enkelt och lättsamt.

 

Inga förberedelser.

 

Lite spontan grillning med vad kylskåpet erbjöd liksom.

 

Min kära man tänkte visst annorlunda.

 

För innan jag kom hem hade han visst spontant påbokat ett par vänner.

 

Så min lugna eftermiddag i chill-hörna steg ett par levels i kaos-nivå.

 

Inte heller hade vi egentligen mat till alla.

 

Inte heller vin till alla.

 

Egentligen inte ens sittplats till alla.

 

För min mans söndagseftermiddagsevent höll för 4 familjer istället för 2!

 

Så min lilla chill-out-hörna förvandlades till ett tjattrigt galet paradis för 14!

 

Men vad härligt det egentligen är med lite spontanitet!

 

Och med vänner som trollar fram både smarrig plockmat till förrätt, nya spännande drinkar till grilloset, och proffsig efterrättsbuffé att runda in det rätt magra grillbordet med kunde man ju klart Söndags-Flexa oftare!

 

 

Gärna!

 

Gärna varje söndag faktiskt!

 

Gärna med samma underbara, spontana och galna vänner!

 

 

 

 

 

 

Vem kunde tro?

 

Att jag skulle hänga på läktaren en hel lördageftermiddag och maniskt följa en boll med blicken?

 

 

Ja, alltså, helt maniskt kanske jag inte följde bollen.

 

Men typ.

 

Varvat med lite klass-föräldra-bonding och lite bus med Lily och Loui förstås.

 

 

Men att en fotbollscup kunde roa mig trodde jag liksom var en omöjlighet.

 

Men tydligtvis inte.

 

Och tydligtvis är Leonel rätt bra på det han gör.

 

Menar de pappor som förstår-sig-på den sporten.

 

Så jag kopierade lämpliga kommentarer och lät sen som en cool fotbollsmorsa när jag berömde min son efter varje match.

 

Jag kanske snart kan bli en sån där förstå-sig-påare?

 

Jag menar iallafall att jag kommit långt som förstått-mig-på att faktiskt njuta av en fotbollscup.

 

!!!

 

 

För något säger mig att det blir fler tillfällen till läktar-häng...

 

 

 

Då var vi klara.

 

För den här gången.

 

Med att fira vår 6-åring alltså.

 

För vi har ju redan haft mysig hemma-fest.

 

Jag har, på begäran av 6-åringen, bakat till hela klassen.

 

Och nu i veckan har vi också haft galet inomhus-lekparks-kalas med polarna.

 

 

Så.

 

Mer komplett än så här kan det väl inte bli?

 

Nu pausar vi tills Lily fyller 5 i januari.

 

Det lär också bli eldigt.

 

För hon planererar redan för fullt.

 

Pust!

Jag vet väl att det är vardag i Sverige att cykla om man ska någonstans!

 

Men på den här ön är cykling en sport.

 

Inte ett transportmedel.

 

Så frågan hur långt man skulle gå, alltså cykla, för ett glas vin är liksom oöversättbar.

 

Och klimatanpassad som jag tydligen är så har jag heller aldrig förflyttat mig kvällstid med hjälp av en cykel.

 

Så det var en högst vinglig hjälmburen cykel-nörd som blåste 12 kilometer häromkvällen för lite kallt vitt vin på en mysig uteservering på luktavstånd från havet!

 

 

Nu var det, konstigt nog, inte själva vinet som lockade.

 

Snarare den intressanta dejten.

 

Men hur som helst, jag är löljigt nog rätt stolt över min bragd.

 

För det ses faktiskt som en bragd av alla jag skrytit om det för.

 

Så jag skryter lite här också.

 

Visserligen väl medveten om att ingen normal funtad svensk imponeras.

 

Men jag själv är visst inte längre en normal funtad svensk...

 

 

 

 

 

 

Jag läste nyligen en kommentar på nätet skrivet av någon som visade på hur mycket mer värde det är i att familjen samlas för middag varje kväll än att arbetstrycket blir så stort att allt man hinner ge sina barn är ett större hus eller en finare bil tack vare sina långa arbetsdagar och sin karriär.

 

Jag håller med helt.

 

Häromdagen hade jag en rätt intressant konversation om just prioritering i livet.

 

Prioriteringar sett från mammors perspektiv alltså.

 

Och tydligen kan det verka nästan lite underligt hur jag kan njuta så mycket av att bara vara och att jag faktiskt känner mig som lyckligast på jorden av att bara hänga med mina ungar i en lekpark.

 

Utan karriärskrav och utan prestationskrav.

 

Jag menar att det är underligt att inte prioritera kvantitetstid med mina små.

 

Det menar visst inte alla.

 

Men klart att kvalitet också viktigt.

 

Självklart!

 

Men att vara där, alltid, nästan alltid, är viktigast för mig.

 

Det är värt så mycket mer än guld & gröna skogar.

 

Den dagen mina tre fina har annat att göra än att hänga med sin mamma kommer snart.

 

Jag fattar det.

 

Just därför passar jag på nu.

 

För de här åren får man aldrig igen.

 

Så jag hänger vidare.

 

Och känner mig som lyckligast på jorden!

 

 

 Jag är nog lyckligast på jorden!

 

 

 

 

 

 

 

Där gick jag bet.

 

Men vi fick se japanska kampsporter, japanska danser, och ett helt gäng av japansk-inspirerade två-tofsade  dataspelande tonåringar.

 

 

Och så fick vi krama på Loui´s Padrino.

 

 

Så även om jag blev Sushi-lös blev det en skön kväll!

Tänk att det enda som är viktigt på ett barnkalas kan vara Piñatan!

 

Denna dekorerade papperspåse som fylld med godis ska hagla ner över alla förväntansfulla och stridsklara godisjagare som sedan krälar över och under varandra för att snabbast fylla sina fickor eller kjolar eller famnar med godis.

 

 

Snacka om att Keep-It-Simple liksom!

 

Och om varken inbjudningslistan eller önskelistan är lång är det en dröm att vara Festfixare.

 

Så helgens 6-års kalas med några nära och kära var en succé!

 

Menar en helnöjd Leonel bakom ett berg av nytt Lego!

 

 

Det ser lite annat ut inför veckans stundande mega-fest för polare från skola och fotbollslag vill jag mena.

 

Det känns kanske Not-So-Simple... 

 

Efter en playdejt på stranden i shorts häromdagen slogs jag helt oväntat av ett sommarsug!

 

 

Jag som faktiskt inte är särskilt förtjust i sommaren.

 

Inte högsommaren alltså.

 

För Familjelivet är så begränsat i hettan.

 

Parken blir för varm och stranden blir för varm.

 

Man kan inte cykla, man kan inte promenera.

 

Man kan bara gömma sig.

 

För solen alltså.

 

Så sommarlivet i hettan blir ju lite som vinterlivet i kylan.

 

Massa hemma-liv.

 

Inte min grej riktigt...

 

Ingens grej riktigt...

 

Men nu känner jag mig alltså helt plötsligt strandklar igen!

 

Månader av skön höst, vinter och vår har fyllt mig precis lagom med energi och kraft, och nu kan jag ta emot lite värme igen.

 

Lite riktig värme.

 

Bikini-värme!

 

Bad-värme!

 

Så nu ser jag fram emot att hänga vid havet med mina 3 strandglada ungar hela eftermiddagarna!

 

Välkommen Strandliv!

 

Jag är Strandklar!

5 maj är det Mors Dag i Spanien!

 

Och jag har väl verkligen anledning att fira när det blir Mors Dag!

 

Tre fina anledningar!

 

 

 

 

 

Fredagar är Veckans Bästa!

 

Sedan länge!

 

Men senaste veckorna har liksom fredagsmyset nått nya höjder.

 

Eller kanske snarare borde kalla det Helgmys?

 

Eftersom det börjar fredag och håller i sig ända till den traditionella söndagspizzan...

 

Helgmyset har liksom blivit luckan i mitt annars numera rätt sunda liv!

 

Så.

 

Då har jag inga blöjbarn längre?

 

Iallafall inte dagtid.

 

Loui har nu, efter rekommendationer från dagis, kastat sina blöjor och börjat sin brutala pott-träning.

 

Sista dagen innan det stora momentet tog vi ledigt från plikter och hade en mor&son-dag och kramades hela dagen.

 

 

Mest för min skull då.

 

För att lite symboliskt tacka för mina sex år som blöjbarns-mamma.

 

Och "just for the record": Jag älskar blöjbarn!

Leonels lärare skrev till mig att hon tycker Leonel ska skolka när Mormor och Morfar är på besök!

 

För han lär sig mer av att vårda den relationen än han lär sig i skolan.

 

Det är nog sant.

 

För dessa 10 dagar vi har haft Mormor & Morfar här har vi verkligen sett hur mycket Leonel & Lily & Loui behöver den relationen.

 

Kanske Leonel mest.

 

Eller iallafall tydligast.

 

Just nu.

 

Eller, faktiskt, vi behöver alla den relationen!

 

Den som sprider sig över flera generationer.

 

Undrar om de som har den i sin vardag verkligen värderar den?

 

Förhoppningsvis.