3 it is!
Häromdagen fick jag ett mejl från en nybliven 3-barns-mamma som precis landat hemma efter förlossningen, full av magiska lyckohormoner!
När jag läser minns jag, så nyss, mina egna lyckohormoner när rum och tid stod still och vi förundrades över att vi berikats med en ny familjemedlem...
Men jag minns också hur omgivningen förundrades över varför man ville ha 3 barn så tätt i åldrar.
Många undrade hur man kan tro att man kan fördela sin tid rätt mellan 3 små barn, och finnas där för alla i allt de behöver.
Och jag kommer helt plötsligt på mig själv med att tänka detsamma om denna nyblivna 3-barns-mamma!
Jag tänker på all tid som den nya bebisen kommer ta.
Tid som tidigare bara delades mellan två syskon.
Nu ska tiden delas mellan 3.
Varför vill man det?
Jag tänker hur mamman, mellan lyckoruset, måste känna desperationen att lyckas räcka till.
Och jag undrar varför man väljer att hamna i den pressen?
Och glömmer liksom för ett ögonblick att jag själv valde att hamna i den pressen!
Sen tänker jag på mina 3.
Och fattar att det var ju det enda riktiga.
För mig.
För oss.
Vi behövde våra 3.
Vi behöver våra 3.
Och så vi sträcker ut oss åt vänster och höger och slår knut på varje arm och ben för att räcka till och nå fram.
Och visst är det värt varenda utdragen sena och varje sträckning och varje frustrerad svettdroppe!
3 it is!
För oss.
Och för den andra nyblivna 3-barns-mamman!
Yeay!
Charter-Paradis?
För att fira att Familjen är i form igen nappade vi på ett festligt personal-rabatt-erbjudande från jobbet och fick så en Underbar Helg mitt i Charter-Paradiset.
Vi checkade in på lördagsförmiddagen och kopplades genast upp mot de magiska armanden som gav oss fritt spel i bar och restaurang.
Vilket galenskap!
Efter första timmens poolhäng fick jag ge upp idén att kidsen skulle skriva upp hur mycket de plockade ut hos bartenderna, för då hade vi redan passerat 10 glassar och 12 slushisar....
Och så fortsatte vi de 29 timmar vi spenderade bland palmer och paraplydrinkar, plaskandes i en idyllisk, dock rätt iskall, pool....
Charter-paradiset är verkligen ett Paradis.
Och även om ingen egentligen ville hem igen så syntes det så väl på alla 5 att batterierna var laddade och att vardagen togs emot med lättare steg efter den så välförtjänta pausen vi snott åt oss.
Tack Charter-Paradis för att du alltid finns runt hörnet!
Nu kör vi ny vecka igen!
FamiljeFest!
I helgen ska vi fira!
För vi har äntligen fått rätsida på vad som tyngt oss alla dessa senaste tre veckor...
Leonel har haft en hemskt svår start på ny del av skolan, med nya rutiner, nya krav och nya lärare.
Hans veckoschema är något i hästväg och hans allra allra bästa kompis har flyttat ur kvarteret och bytt skola.
Till detta berg han tvingats bestiga kan vi lägga till en kulturkrock utan dess like.
För min Leonel är svensk.
Han är född och uppvuxen bland mallorkiner och hans dagis, skola och kompisar är och har alltid varit mallorkiner.
Men min Leonel är ändå svensk.
På insidan.
Och efter fem veckor i vad som numera är så tydligt hans element, Sverige, med fria ytor, gräsmattor, snickerier och pysslande i lugn&ro i Mormor&Morfars fotspår, blev hemkomsten till ön och skolstarten chockartad.
Knuten i en mammas mage är tung när ens 6-åring helt plötsligt inte längre kan äta middag, inte äta frukost, inte äta mellanmål och inte äta lunch.
När en 6-åriga ögonsten går in i panik över en situation som är orubblig, när gråt och skrik och ångest tynger dygnets alla timmar.
Som mamma blir man handlingsförlamad.
Stor eloge ska ges till skola och lärare som backat upp och bekymrat sig och engagerat sig och tröstat, stöttat och lyssnat.
Men så helt plötsligt kom den dag när stormen blåste ut!
En morgon vaknar Leonel, hoppar i sina träningskläder, äter två tallrikar gröt och undrar om vi andra var klara att köra till skolan!
Va?
Hela Familjen som dygnet runt laddat och kämpat stannade upp och gapade.
En halv sekund.
Sen var det såklart bara att rida på vågen!
Och hoppas läget håller.
Nu har det gjort det en hel vecka!
Så den här helgen ska vi verkligen fira!
Nu blir det FamiljeFest!
Magi?
Jag menar att jag brukar vara en vän av ordning&reda.
Och då tänker jag inte bara på den synliga ordningen&redan.
Den är ju mest skön för ögat.
Viktig den också såklart.
Men jag tänker nu mer på den osynliga ordning&redan..
Den där bakom-kulisserna-ordningen&redan som skapar en omätbar o-reda om man släpper tyglarna runt den.
För om kidsen inte har rätt packning i sina ryggsäckar till skolan blir det rörigt.
Om där inte finns rätt ombyte för rytmisk gymnastik eller fotboll eller skolgymnastik, undertecknat godkännande av medverkan till utflykt, rätt mellanmål & rätt antal mellanmål, påfyllning av våtservetter, uniformsombyte eller de där torkade höstlöven som skulle användas till något kreativt dagisprojekt, blir det rörigt.
Och om jag inte har rätt i min numera fullkomligt ovärderliga veckokalender hämtas omöjligt kidsen från rätt plats vid rätt tidspunkt.
Och med tanke på att ingen av våra 3 längre har varken samma upphämtningsplats eller upphämtningstid är vårt körschema numera totalt kaotiskt.
Men jag har tre veckor in i terminen hittills lyckats styra runt läget med järnhand.
Iallafall just det läget....
Så jag delar härmed ut en glammig medalj till mig själv!
Jomenvisst!
Och glammig medalj också till alla andra mammor och pappor som lyckas vara på rätt plats vid rätt tillfälle med rätt utrustning!
För det är nästan som att trolla faktiskt.
Magi!
Låg trivsel-status!
Jösses.
Aldrig har en höst-start känts så hård.
Ingen dagis-inskolning, ingen skolstart-inskolningen, ingen tillbaka-till-jobbet-efter-skön-mammaledighet har känts så tuff som den vägg vi nu klivit in i.
Vi är faktiskt fullkomligt lamslagna efter att brutalt klubbats ner av vår nya vardag som ingen i familjen riktigt accepterar.
I dagsläget.
Men vi jobbar på det.
Vi sliter med det.
Vi sliter, vi svettas, vi gråter och vi skriker.
Och jag kan inte annat än förundras över hur snabbt en trivsel-status kan ändras i en annars hyfsat harmonisk Familj.
Vi kanske greppar läget snart?
Vi måste bara växa till oss lite först.
Liksom mogna i den här nya rollen.
F-n att man aldrig kan ligga steget före och parera slagen och stormarna bättre!
Låt oss gilla läget snart!
Alla 5!
Blogg-vakum?
En, för mig okänd, läsare, skrev häromdagen ett par fina rader som påminde mig om mitt stora intresse att lämna en fin minnsebank till mina kiddos via mammaispanien.
Hur kunde jag glömt det?
Idag är det den 6:e oktober.
28:e juli var jag här senast.
Då menade jag att sommaren precis knäckt ner oss med sin olidliga värme....
Strax därefter flydde vi till nordliga breddgrader och njöt Bästa Sverige-Sommaren!
Och nu är det oktober.
Sommaren över.
Inte värmen kanske.
Inte ännu.
Men semestern är över.
Och det sköna sommarlivet är definitivt över.
Förhoppningsvis är mitt blogg-vakum också över.
För jag behöver nog räta upp lite i vårt trassel.
Innan ungarna själv börjar gå on-line!
.
Skönt liv!
Sommaren kom kanske relativt sent till Mallorca i år.
Eller iallafall den traditionellt heta sommaren.
Men nu är den här.
Hettan.
Den nära på olidliga hettan.
När vi igår eftermiddag kom fram till chringuiton där vi bokat bord för sen paella-lunch med vänner hade temperaturen nått 38.5 grader!
Med hjälp av absolut närhet till havskanten, en ljuvlig skaldjurspaella, och hinkar med mojitos i sällskap av kul vänner lyckades vi hålla en något uthärdlig kroppstemperatur.
Och när solen hotade med att gå ner bytte vi bara chiringuito och hamnade mitt i en trubadurkväll där ungarna rockade loss i sanden till klockan slagit midnatt.
Alltså.
Hur skönt kan livet vara?
Sommarliv!
Jag är så himla glad över sommarens arrangemang för våra sommarlovsfirande skolbarn!
Efter lite trixande med arbetsskiften har jag en del lediga dagar i veckorna där jag själv får rå om mina fina, i ilfart växande, kids, och dagarna däremellan när jobb-plikten kallar har vi en fantastisk Aupair som disiplinerar allt mellan läxläsning och simträning.
Jag älskar att veta att barnen får sova så länge de behöver och kan tassa ner till soffan när de vaknar för att se på lite morgon-tv.
När de sedan kan ta dagen som de kommer och ena dagen tapetserar väggarna med deras nymålade konstverk och nästa dag bygger kojor av soffkuddarna och leker läger-koloni på vardagsrumsgolvet.
Och sen ligga i blöt resten av dagen i havet eller i poolen tills de utmattade och skrynkliga behöver stor middag och soffa.
Fullt av Sommarliv!
Underlig Söndag?
Jag vet inte om det var de där fluffiga drinkarna kvällen innan som tog musten ur mig.
Eller om det helt enkelt låg ett latent underskott på sömn efter en alldeles vanlig lång, intensiv vecka med sena kvällar, tidiga morgnar och massa arbete, träning, lek och bus.
Kanske kombinationen.
För sista dagen innan helgen tog slut försvann nästan som i ett dimmigt koma-liknande tillstånd!
Halva förmiddagen satt jag vid frukostbordet och berömde kidsens lego-kreativitet utan att röra mig mer än att lyfta kaffekoppen, fylla på mer kaffe och sen värma kaffe...
En stor del av resterande lediga söndag låg jag sedan i något dimmigt tillstånd utvräkt på soffan och märkte inte ens att jag ibland hade ungar som försökte få kontakt....
Helt out-of-order!
Tydligen.
Men i vårt galna tempo var det kanske rätt skönt att få en dags paus.
Väl.
Och efter kvällsbad i grannpoolen var vi alla precis på samma synkade växel.
Just.
En tidig smarrig plockmiddag med tre sköna ungar fick sedan runda av dagen.
Kanske man skulle ta fler såna här helger?
Som avslutas med Underlig Söndag?
För Underlig Söndag får högt betyg!
Lyxuöst?
Den här ön är full av riktiga husmödrar.
För det är man väl om man investerar i den lyxösa köksroboten Termomix?
Det finns nog ingen som passerat 30 som inte inspirerats av Termomixens alla ljuvliga egenskaper över ett hemma-sälj-party i Tupperware-anda?
Jag är inte undantaget.
Däremot verkar jag vara en av de få som inte inser att jag kan unna mig en robot för runda 10-000-kronors-lappen.
I tillägg till den redan rätt groteska prislappen skulle jag dessutom behöva bygga ut mitt alltför lilla kök, eftersom det inte finns ett skåp eller en bänkyta stor nog att rymma sjabraket.
Men att den gör underverk har jag aldrig tvivlat på.
Även om mitt försvarsargument för den lilla världen utan Termomix brukar handla om att jag hellre lagar mat the old-fashion-way.
Sant?
Delvis.
Men efter helgen börjar jag fundera på vad jag kan undvara för att nå upp till en Termomix...
För när ett par vänner stövlade in med matkassar med färsk frukt, is och flaskor med %-haltiga drycker under ena armen och en Termomix under andra förstår jag den verkliga anledningen varför alla mammor över 30 äger en Lyxös Köksmaskin!
Det är såklart för drinkarna!!!
För Jösses!
Dessa fluffiga Piña Coladas är oslagbara!
Men när ångan lagt sig och det var dax för frukost morgonen efter var jag ändå rätt glad att Termomixen inte var min och att jag fått luft i köket igen.
Så nu vet jag vad som är mer Luxöst än att ha en Termomix!
Att ha väninnor med Mobil Termomix!!!!
Extremt!
Jag är ingift i en rätt speciell familj.
Extrem på många vis.
Kan man säga.
Till exempel har min svägerska en världsmästerskap-titel i bodybuilding.
Väldigt extremt.
Vid varje familjemiddag jämförs och beskådas magrutor och andra bulande muskelgrupper.
Också väldigt extremt.
Menar jag.
Som nästan gjort det till en principsak att inte träna alls bara för att på något vis väga emot.
Men nu är jag alltså med i gemet!
Ja, alltså, inte deras gem.
Mitt eget.
Men häromveckan vek jag iallafall för trycket att prova svägerskans nyöppnade Crossfit gym i stan.
Urbanfit Palma.
Jag blev lite av en turistattraktion då de trott att jag inte ens äger ett par träningsskor.
De gjorde jag visserligen inte heller förräns i februari, men so what?
För att citera svägerskans mans utrop:
Kariiin, du är ju fantastisk! Äntligen har du tagit på dig något annat än dina konstiga svenska klänningar!!
Ehh?
Kariiin och Kiiiiko, vi kan specialträna er och trimma upp till tävlingsnivå, man kan tävla som par, perfeeekt!
Ehh?
Alltså.
Som sagt.
Min ingifta familj är extrem.
Efter passet blev vi tvångsvisade diverser "inspirationsvideor" från mästerskap i Crossfit tills vi lyckades smita från deras extrema värld med ursäkten att våra tre barn väntade hemma i vår verklighet.
Men jag måste erkänna att det var SHIT så kul att träna Crossfit!
Extremt tungt!
Men gör det gärna igen!
Faktiskt!
Men i min egen, icke-extrema, takt då.
Jul-godis?
Häromdagen kände jag mig som världens klurigaste när vi lekte "gissa-vad-det-blir-till-efterrätt"-leken.
Ingen fixade att komma på vad som gömde sig i den blommiga somriga plåtburken när locket var på...
Julgodis!
Jaa!
Shit vad nykokt Jul-Godis smakar fint en varm sommardag!
Minsann!
Happy-Place!
Alla har väl ett Happy-Place?
Förhoppningsvis.
En plats eller en mood eller en tanke som får en att må så där extra bra?
Jag har ett par..
Härom eftermiddagen gled jag in i en av mina absoluta favorit;
hela familjen är hemma,
alla är sams,
prylar ligger på sin plats,
maten är förberedd,
grillen osar,
plockmat klar,
rosa cavan kall,
vänner på väg.
Då är jag mitt i mitt Happy-Place!
Bort-Från-Basic?
Jag har muttrat en del senaste tiden över hur vi liksom hamnat Back-To-Basic.
Iallafall på vissa ting.
Vissa värdsliga ting?
Som att välja strand.
Vi som brukade hänga på öns mest svårtillgängliga vikar hamnar nu oftast inklämda mellan stora turisthanddukar på närmaste stranden där man har både bekvám toalett och krimskramsförsäljning runt hörnet.
Inte Mallorcas främsta sida alltså.
Men tydligen prioriterar vi närhet och bekvämlighet högt nu.
Shit vad trist.
Så när vi senast la upp ett heldags-beach-projekt tillsammans med kul vänner tog vi tag i våra gamla känningar och brakade iväg med (den ännu då fungerande) bilen på skumpande dammiga vägar som ledde oss ner till en av öns alla paradis.
Långt från både bekväma toaletter och krimskrams, med andra ord.
Men nära till hav&klippor&chill-out-träkiosk.
Vi måste fortsätta plocka fram energin lite oftare och packa iväg oss lite längre när vi blir badsugna!
Vi måste jobba oss Bort-Från-Basic!
Livet är faktiskt mycket roligare på andra sidan Basic!
Traditions-Kris?
Vi är rätt dåliga på att grunda traditioner i vår nya familj.
Min man är onaturligt ointresserad av sina mallorkinska traditioner, och jag själv är kanske lite mätt på de svenska.
Eller, alltså, egentligen vill jag sluka alla svenska traditioner till punkt och pricka, men det vill sig inte riktigt här på ön.
Ljuset och klimatet och stämningen är alltid annorlunda.
Konceptet med traditioner är fantastiskt när det firas med familj och vänner i rätt miljö, men kanske inte fullt så fantastiskt när det kopieras över till en plats som Mallorca.
Blir lite lätt löjligt.
Känns det som.
Typ.
Ändå försöker jag engagera mig.
Ibland.
Så någon form av Midsommar har vi faktiskt firat i år.
Tillsammans med en bunt utlandssvenskar runt en midsommarstång.
Långt ifrån Familj och Dalarnas Masar alltså.
Men dock.
Undrar om dessa försök att repa vår Traditions-Kris kommer sätta några djupa spår i mina kanske rätt släta ungar?
Eller kan man lika gärna bara låta traditionerna ligga där de hör hemma?
En Glad Midsommar hade vi iallafall!
Från början till slut!
You gotta live her to know her...
Minikort klänning.
Träskor. (För som 4-åring är det liksom det närmsta klackskor man kommer.)
Kabinväska fylld med klänningar.
På skogspromenad.
Min Lily.
You gotta live her to know her.
Charter-lyx vs Bilverkstad?
Minns någon första filmen om Karate Kid?
När de flyttar till New Jersey och knappt når fram för deras skraltiga bil bokstavligt talat hoppar de sista metrarna innan den helt pyser ut?
Ungefär så såg det ut här i veckan när vi flydde stan för ett par dagars charter-liv.
100 meter från hotellet brakade bilen sönder, och vi nådde precis fram att parkera innan min fina familjebil pös ur helt.
Så medans jag och ungarna checkade in på hotellet ringdes bärgningsbilen för att hämta vraket.
Tog aningen udden av glädjen.
Liksom.
Men ska man vara strandad utan bil kan det väl inte finnas bättre plats än i charter-paradiset med pool och miniclub och kvällshow med piñacoladas och bästa frukostbuffén ever?
När de lyckliga 48 timmarnas charter-lyx tog slut blev vi så räddade av Loui´s Bästa Padrino som plockade upp oss med en 6-sitsig!
För det är ju inte helt lätt att finna bil som kan hämta en familj på fem...
Så vi kom tillbaka till vardagen.
Vår nya, för tillfället, bil-lösa vardag.
Känns som vi kunde stannat i blöt i poolen ett par dagar till.
Iallafall tills bilen släpps ut från verkstan...
Lolita!
Ja.
Nu har vi en fisk.
Också.
Jag undrar varför?
Igår skulle vi handla en ny växt till terassen, eftersom jag lyckats ta död på den fina vi haft...
Blomsteraffären visade sig ha ett halvt zoo i bakre delen av butiken, och vi botaniserade bland ödlor, hamstrar, kaniner, undulater och fiskar.
Så helt plötsligt stod vi med en vattenfylld plastpåse i handen och där inne simmade vår nya Lolita.
Japp.
Så kan det gå.
Tydligen.
Tur det finns akvarium för Compact-Living-Hem, Lolita får hänga på väggen!
Och alla är liksom löjligt glada över nytillskottet.
Även moi.
Compact-Living!
När jag hade en liten Leonel hemma minns jag ett samtal med en väninna som nämnde att deras 2-åring då fortfarande låg i spjälsäng vi föräldrarnas fotända.
Chockerande!
Tyckte jag då.
Det tycker jag fortfarande.
Så hur kommer det sig då att Loui, nu 2 år, fortfarande ligger och snusar i sin lilla spjälsäng uppe hos oss?
Ja, alltså, min offentliga ursäkt är ju att han faktiskt inte får plats någon annanstans.
Det är väl rätt chockerande också?
Men om jag är bra på något här i livet så måste det vara just att gilla det jag har.
Så om Loui nu inte får plats någon annanstans än vid min fotända så kan jag ju inte annat än att gilla det!
Visst?
Och nog känns min vilding lite som en bebis när jag ligger där och småsnarkar?
Så jag kan liksom hålla kvar lite vid min sista bebistid.
Så nice!
Nattetid alltså.
Men okej, det är helt klart högt upp på listan att lösa detta plats-bekymmer.
Familjens redan rätt beprövade Compact-Living väntar så nya utmaningar!
Snart!
Paus-Bubbla?
Häromdagen spenderade jag en förmögenhet på familjens kommande sommarsemester!
Det sved i plånboken, vill jag lova.
Och då har vi inte mer höglyftande planer än den traditionella härliga Sverige-turen!
Men fem flygtolar dit & fem flygstolar hit och sen en extra flygstol dit&hit summerar.
Tydligtvis.
Men OM vi ser fram emot massa Familje-tid utanför vardags-ramarna!
Nu mer än någonsin, kanske.
Eftersom det är hemskt livat hemma.
Typ.
Nu har jag iallafall funnit två platser där alla 3 kids är glada samtidigt.
Ena platsen är duschen.
Men det är ju liksom lite begränsat hur länge man kan låta ungarna sitta på duschgolvet under rinnande vatten.
Andra platsen är stranden.
Så där hänger vi numera de flesta eftermiddagar och kvällar.
För lugnet.
Och skratten.
Och den sköna kvällsbrisen.
Där är vår Paus-Bubbla.
Där kommer vi gömma oss så ofta vi kan!
