mammaispanien

Det finns helt klart väldans många fördelar med att börja träna.

 

Om man fortsätter träna då alltså.

 

Inte bara börjar.

 

Det var en väninna som först skickade mig till gymmet faktiskt efter att diagnostiserat mig med något som bara kan svettas bort.

 

Enligt hennes egen erfarenhet.

 

Erfarna väninnor är guld värda.

 

Så jag har väl ett problem mindre nu.

 

Som jag svettats ut.

 

Typ.

 

Och när de där hemtama mamma-kilona försvunnit kommer jag nog inte ha några problem alls i universum.

 

Visst?

 

Dessutom verkar det som det kommer en bonus-effekt krypandes.

 

Oväntad men väldigt välkommen.

 

För det är ju inte så dumt om man kan vända de där situationerna när man typ vill tjuta som Ronja Rövardotter till att tänka positivt.

 

Som igår....

 

 

 

Att få ut hela Familjen på cykeltur är ett projekt.

 

Då menar jag inte själva cyklandet, utan själva "få ut"-biten.

 

För bor man i ett förrådslöst radhus där man ska trolla bort 8 cyklar så tar det ju lite tid innan man hittat och plockat fram och monterat ihop de som behövs för ändamålet.

 

Milt uttryckt.

 

När det är klart ska man hitta barnstolarna och montera fast, sen ska man hitta hjälmar och reflexvästar...

 

Man är liksom hyfsat svettig innan man börjar rulla.

 

När vi så äntligen kom iväg hann vi precis ned för den rätt branta trottoarfria kurviga livsfarliga bilvägen som leder till den fantastiska cykelbanan som följer Palmas hamn kilometer efter kilometer när Leonel får punktering.

 

Jo.

 

Då var det var fint att kunna tänka att det blir ju en fantastisk extra-träning att dra alla cyklar upp för backen och hem igen för att laga punkteringen innan vi börjar om igen.

 

 

Så det där Ronja-momentet kom aldrig.

 

Jag känner mig som en ny människa.

 

En icke-Ronja-människa.

 

Skönt.

 

Min man tyckert också det är skönt.

 

Så vi fick massa fin cykling igår!

 

 Och Leonel forstätter att imponera med sin extrema uthållighet på två hjul kilometer efter kilometer efter kilometer efter kilometer.

 

 

Och själv är jag rätt imponerad av min egen nya uthållighet både på två hjul och utan hjul.

 

Faktiskt.

 

Ronja kanske är past history?