mammaispanien

De tre första år som Leonel gick i skolan slet jag så med att hålla ordning på alla avsier lärarna skickade med om vad man skulle ta med till skolan och vad som skulle fixas och trixas med.

 

För att inte tala om hur jag slet med att komma ihåg att få allt till rätt dag!

 

Nu skickar inte lärarna särskilt många aviser längre.

 

Nope.

 

För nu räknar man med att eleverna själva ska hålla ordning på sitt skol-liv.

 

Jo, alltså, vi får fortfarande bedrövligt många aviser, för Lilys räkning då..

 

Och för Loui, för dagis kan de också, minsann..

 

Men en bunt 6-åringar sitter alltså och för egna anteckningar i sina agendor, som sen då ska tydas av alla mammor och pappor som behöver komma ihåg att packa väskan enligt plan.

 

Att komma ihåg blev plötsligt löjligt enkelt.

 

Jämfört med att läsa och förstå Leonels anteckningar alltså.

 

Så vi får en del bakläxor..

 

Som när vi kommer med tom yogurtburk när det skulle vara tom actimelburk till exempel.

 

Eller när vi först inte alls fattade att ungarna skulle samla ihop sig till en julkrubba och ta med små fåraherdar, och en annan mamma skulle backa upp oss och smög ner ett får i Leonels väska.

Fåret kom tillbaka, med Leonels tolkning att det skulle vara en människofigur, så vi stoppade ner en biblisk gubbe i lila särk, som också den kom tillbaka, innan vi till slut nåddes av specifikationen om vikten av fåraherden.

 

Pust!

 

Men vi lär oss.

 

Och i takt med att Leonels handstil blir mer och mer läsbar blir uppdragen lättare och lättare.

 

 

 

Så nu i veckan har vi då helt enligt tidsplan levererat knappar för något ännu okänt pysselprojekt, vi har klätt Leonel enligt instruktioner inför julavslutningen, och vi har hjälpt Leonel att lära sig en juldikt utantill.