mammaispanien

Mamma har mànga gànger gjort misstaget att hälsa pà sina medresenärer när hon àker hiss i Sverige.

Det är helt klart ett misstag.

Vanligtvis fàr man naturligtvis inte ens ett svar, men i värsta fall blir samtliga hissàkare sà obekväma att Mamma till slut ocksà börjar skruva pà sig.

Tydligen klassas man som helgalen om man springer runt och hälsar pà okänt folk.

Gör man det dessutom instängd i en liten hiss är man nästan redo att spärras in.

Nu springer ju inte Mamma runt och hälsar pà okänt folk för att hon är varken helgalen, redo att spärras in eller ens särskilt social.

Det är bara det att efter ett par àr i Spanienland gàr det liksom pà automatik.

För här hälsar man alltid pà sina medresenärer.

Alltid.

Utan undantag.

Eller jo.

Med undantag.

För ibland finns det liksom ingen hejd pà hur mycket mer än ett hej som en spanjor kan fà sagt under en hissresa pà nàgra sekunder.

Mamma citerar dagens resa:

-Det var en liten bebis, kan inte vara mer än ett par mànader?
-En mànad...
-Det är en kille va?
-Ja...
-Första barnet?
-Nej...
-Sà du har fler barn? Hur mànga? 2?
-Nej, 3...
-Oj, det kan inte vara sà mànga àr mellan dem?
-Nej...
-Är alla barnen killar?
-Nej, jag har en tjej ocksà...

Hissdörren gàr upp och intervjun tar slut, mannen rusar iväg, vinkandes och hälsar att vi ska ha en fantastisk dag, jag och min bebis.

Det har vi!

Spanienland är fantastiskt!

Oftast!