mammaispanien

Jag har tappat stinget lite.

 

Packa picnic brukade liksom vara min grej.

 

Men inför gårdagens playdejt i vårsolen blev mitt bidrag av picnic rätt patetisk.

 

Termos med kaffe och termos med mjölk var ju enkelt.

 

Men att ta med en låda med Wetabix, (typ torkad frukostgröt i småbitar) var kanske lite otippat.

 

En apelsin på det och varsin Colacao (typ Oboj).

 

 

Nej.

 

Jag måste pigga upp min picnic.

 

Helt klart.

 

För nu väntar en veckas semester/påsklov med kidsen och jag hoppas spendera den med näsan under vårsolen.

 

Så Picnic-Marathon är det enda på agendan.

 

Typ.

 

Jag kommer bli proffs-packare.

 

Så.

 

 

 

 

Lily är utan konkurrens vår största utmaning.

 

 

Därmed absolut inte sagt att vi parerar alla kris-lägen som oundvikligen uppstår i damens sällskap.

 

Men en sak är klar.

 

Ingen är så stress-känslig som Lily!

 

Minsta lilla stymmelse till känsla av tidspress eller nervositet eller irritation hos den som står vid hennes sida blir som en brinnande tändsticka i pappersåtervinningen.

 

 

Kommer vi ur sängen fem minuter senare än vanligt och känner långt nere i maggropen att morgonen nog kanske blir lite rörig, ja då har vi garanterat framför oss en timme total kaos med skrik och gråt och spottande och fräsande innan vi till slut har oss alla i bilen på väg mot dagen.

 

Då är via alla fem både arga och ledsna och utmattade.

 

Och dagen har inte ens börjat.

 

Lily är alltså vår oklanderliga Stress-detektor.

 

Är vi harmoniska, lugna och kära, då är hon det också.

 

Synd bara att man inte är harmonisk, lugn och kär varje dag då...

 

Det är liksom lite överkurs för en 3-barns-mamma att fixa det 24/7.

 

Men jag jobbar på det.

 

Jag lovar.

 

Och de dagar jag misslyckas går larmet från Stress-detektorn.

 

Det är slitsamt.

 

De dagar jag lyckas är vi alla fem harmoniska, lugna och kära i varandra!

 

De dagarna är härliga.

 

Väldigt härliga!

 

Jag: Leonel, hur mycket tycker du om Lily då?

 

 

Jag: Oj, det var ju inte så mycket.

 

 

Jag: Leonel, det blir bättre snart.

 

 

 

Spontaniteten är ett av de ord jag skulle välja för att beskriva vad jag gillar så mycket med mitt nya hemland.

 

Att man på kort varsel kan trixa ihop en middag, någon kommer med en efterrätt, någon kommer med vinet, grillar man kommer alla farande med sina köttlådor.

 

Behövs med andra ord rätt lite förberedelser för att umgås.

 

Vanligtvis.

 

Men sedan gratis-sms-andet tagit fart i Spanienland kan det snabbt bli väldigt omständigt att umgås.

 

Inför söndagens "Calcotada" skapades så en sms-grupp där 7 personer under en veckas tid bollade diverse viktig och oviktig förberedelse-information fram och tillbaka dag som natt.

 

Efter 142 sms slutade jag faktiskt helt att läsa.

 

Och det visade sig gå fint ändå.

 

Calcotsen riggades upp i en specialmonterad grillanordning, eld byggdes upp och calcotsen blev helt gudomligt goda!

 

Kan inte förstå att grillad lökar kan vara så ljuvliga?

 

Eller blev de så ljuvliga tack vare den omsorgsfulla förberedelsen kanske?

 

 Hursomhelst,

 

omständigt eller inte,

 

det är iallafall härligt att umgås!

 

 

 

 

 

 

Jag har sagt det förr.

 

Och jag säger det igen.

 

Att jag avskyr att jobba helg.

 

Men när Familj och vänner väntar för att bjuda på högklassig After-Work en lördag-eftermiddag känns det ändå ganska outhärdligt.

 

För då får man liksom en sån där kanonfin eftermiddag tillsammans iallafall!

 

Och när dagen sen tar slut minns man ju bara de senaste timmarna.

 

De bästa timmarna alltså.

 

De där timmarna fulla av skratt, bus, lek, god mat och gott vin.

 

 

After-work-deluxe ger nästan lite värde i att jobba helg faktiskt.

 

Nästan.

 

Våren har kommit till Spanien!

 

Officiellt alltså.

 

För i Spanienland har man ett förutsatt datum i almanackan för detta.

 

Precis som påsk och jul typ.

 

Så när jag senaste tiden suckat lite över att jag vill att våren ska komma på riktigt har alltid en munter spanjor käckt klämt att det ju snart är vår!

 

Och den 20 mars kom den!

 

Helt enligt planerna!

 

Nu var det ju inte ett officiellt erkännande av våren jag var ute efter.

 

Snarare lite blå himmel och sol.

 

Men man får väl vara glad ändå?

 

Och eftersom man firat vårens ankomst hela dagen i skolan var det bara att fortsätta.

 

Så nu äter vi stora mjukglassar och låtsas att det är vår!

 

 

Nej, förlåt, vi behöver inte låtsas.

 

Våren ÄR ju här!

 

 

Jag har funnit en helt fantastisk plats!

 

När solen och värmen kommer på riktigt ska jag ta min Familj tillbaka dit, och låta barnen springa ned för gräskullen till de ljusa sanddynorna medans jag och min man hänger på den här härliga spartanska baren och dricker sangria.

 

Jag menar, ärligt talat, hur skönt kan livet bli liksom?

 

 

 

Vissa saker borde man bara inte fundera så mycket kring.

 

Underligt att det oftast är just de tingen som snurrar i huvudet då.

 

Särskilt som de oftast är oförändringsbara.

 

Och därmed helt meningslösa att älta med andra ord.

 

Som häromdagen.

 

När jag plockade fram miniräknaren och för jag trodde jag behövde konstatera att jag tillbringar rätt mycket av min tid på att hämta och lämna ungarna till dagis och skola.

 

För att vara exakt handlar det om 675 minuter varje vecka.

 

Alltså 2700 minuter varje månad.

 

Det blir då alltså 45 timmar i bilen, ensam, körandes eller väntandes, med Loui eller med Loui & Lily & Leonel.

 

Bäst att se det som kvalitetstid.

 

Visst?

 

Så vi pratar.

 

Vi räknar bilar och motorcyklar och bussar.

 

Vi sjunger till Shakira.

 

Vi kramas.

 

Och vi fikar.

 

 

 

Nu är det hög växel som gäller.

 

Om vi ska hinna runt till alla kalas som kidsen blir bjudna på.

 

Och för att vara en ganska anti-multi-kalas person börjar jag faktiskt gilla scenariot.

 

 

Jag börjar väl vänja mig helt enkelt.

 

Tur det.

 

För kylskåpet är fullt av små inbjudningskort till inomhuslekparksfester.

 

Just nu har vi 3 kvar att beta av.

 

Lily har 1 kvar.

 

Leonel har 1 kvar.

 

Leonel&Lily&Loui har 1 gemensam kvar.

 

Så Mamma har 3 kvar!

 

Den här månaden alltså!

 

Bara att växla upp med andra ord.

Mallorca är verkligen inte en stor ö.

 

Man kör från en kust till en annan på en timme.

 

Och Palma är verkligen inte en stor stad.

 

Man kör från en kant av staden till en annan på 20 minuter.

 

Så med tanke på hur små avstånden är och hur nära alla öbor är varandra rent fysiskt så är det orimligt svårt att få till fina möten.

 

Men efter mycket trixande fick vi iallafall till slut över både Abuela & Abuelo och Padrino & Flickvän på en sen söndagslunch.

 

Det var oförskämt länge sedan sist.

 

Tror kanske min egen familj är hos oss oftare om sanningen ska fram.

 

Galet.

 

Men lyckan var stor hos liten som stor när vi tillsammans trängdes runt vårt relativt stora matbord med min mans fantastiska lasagne och Annas gudomliga chokladkaka. 

 

Och ungarna var överlyckliga över att ha lite Family-Time och högklassigt bus i huset!

 

 

 

 

Jag har fått en docka, förlåt, bebis, uppkallad efter mig.

 

Lilys bebis heter Karin.

 

 

Undrar hur man ska tolka det?

 

 

Det finns helt klart väldans många fördelar med att börja träna.

 

Om man fortsätter träna då alltså.

 

Inte bara börjar.

 

Det var en väninna som först skickade mig till gymmet faktiskt efter att diagnostiserat mig med något som bara kan svettas bort.

 

Enligt hennes egen erfarenhet.

 

Erfarna väninnor är guld värda.

 

Så jag har väl ett problem mindre nu.

 

Som jag svettats ut.

 

Typ.

 

Och när de där hemtama mamma-kilona försvunnit kommer jag nog inte ha några problem alls i universum.

 

Visst?

 

Dessutom verkar det som det kommer en bonus-effekt krypandes.

 

Oväntad men väldigt välkommen.

 

För det är ju inte så dumt om man kan vända de där situationerna när man typ vill tjuta som Ronja Rövardotter till att tänka positivt.

 

Som igår....

 

 

 

Att få ut hela Familjen på cykeltur är ett projekt.

 

Då menar jag inte själva cyklandet, utan själva "få ut"-biten.

 

För bor man i ett förrådslöst radhus där man ska trolla bort 8 cyklar så tar det ju lite tid innan man hittat och plockat fram och monterat ihop de som behövs för ändamålet.

 

Milt uttryckt.

 

När det är klart ska man hitta barnstolarna och montera fast, sen ska man hitta hjälmar och reflexvästar...

 

Man är liksom hyfsat svettig innan man börjar rulla.

 

När vi så äntligen kom iväg hann vi precis ned för den rätt branta trottoarfria kurviga livsfarliga bilvägen som leder till den fantastiska cykelbanan som följer Palmas hamn kilometer efter kilometer när Leonel får punktering.

 

Jo.

 

Då var det var fint att kunna tänka att det blir ju en fantastisk extra-träning att dra alla cyklar upp för backen och hem igen för att laga punkteringen innan vi börjar om igen.

 

 

Så det där Ronja-momentet kom aldrig.

 

Jag känner mig som en ny människa.

 

En icke-Ronja-människa.

 

Skönt.

 

Min man tyckert också det är skönt.

 

Så vi fick massa fin cykling igår!

 

 Och Leonel forstätter att imponera med sin extrema uthållighet på två hjul kilometer efter kilometer efter kilometer efter kilometer.

 

 

Och själv är jag rätt imponerad av min egen nya uthållighet både på två hjul och utan hjul.

 

Faktiskt.

 

Ronja kanske är past history?

 

 

Det är länge sedan vi började lägga hemskt stor vikt vid fredagslyx.

 

För stora som små.

 

Lyxen börjar redan innan lunch för Leonel & Lily som då får frikort från skolmatsalen och en direktbiljett till paradiset.

 

Mc Donalds alltså.

 

Javisst.

 

Mina ungar käkar på Mc Donalds varje fredag!

 

Kanske det blir 52 hamburgare om året?

 

 

För mig själv är det kanske inte själva hamburgarna som gör dessa fredagar så speciella.

 

(Särskilt inte nu när jag försöker byta ut min smarriga Big Mac mot en patetisk kyckligsallad...)

 

Snarare är det möjligheten att få sitta ner en stund ensam med mina två största och faktiskt få till en konversation om dagen, veckan och lite om livet i allmänhet.

 

 

33% av min 3-rätters meny blev en gudomlig succé.

 

Enligt mig själv då.

 

För de marinerade grillade langostinerna var helt ljuvliga.

 

 

Kladdiga.

 

Men ljuvliga.

 

Nej, föressten.

 

66% av min 3-rätters meny var en gudomlig succé.

 

För min mangomousse med färska jordgubbar till dessert var faktiskt to die for.

 

Det var väl egentligen bara huvudrätten som inte imponerade så värst.

 

Laxbiffar och pommes-stavar med yogurt dressing.

 

Gästerna hyllade pommes-stavarna.

 

Det säger väl allt.

 

Fast min man hyllade laxbiffarna.

 

Han måste vara kär i mig.

 

Och det är ju trevligt.

 

Såsen räddade iallafall de torra laxbiffarna lite.

 

Anmärkningsvärt är kanske att det var tredje försöket till sås som serverades.

 

Eftersom jag fick kasta de två första oätliga försöken.

 

Hur man nu kan misslyckas med kall yogurt-sås.

 

Måste varit fel på receptet.

 

Och måste varit fel på laxen också för den delen.

 

Jovisst.

 

Annars skulle mitt slutbetyg gett fullpott.

 

Väl?

 

Men 66% gudomlighet + lyftande pommesstavar är väl okej ändå?

 

Och med det smarriga vita vinet Aura till det kan man egentligen lägga ner hela %-uträkningen.

 

Så.

 

Mitt bästa tidsfördriv på nätet är att surfa bland recept.

 

Jo.

 

Löjligt inspirierande.

 

Men försöker man tappa några överskottskilon i en 6-manna-familj blir det inte så mycket verkstad av allt smarrigt man finner bland kock-tipsen.

 

Så ett rätt vanligt scenario här hemma är att jag plockar fram ett fantastiskt 3-rätters-middags-förslag, skriver tillhörande inköpslista och sen sitter hela Familjen lik förbannat med en smal kycklingwok.

 

Inget ont om smala kycklingwokar.

 

Det är ju en gudomlig rätt.

 

Egentligen.

 

Enda dagen i veckan som vi äter utanför "the box" är när vår fantastiske gourmet-kock till vän kommer över med sin matkasse och vi bokstavligt talat radar upp oss hängandes över köksbänken som en grupp groupies och med stora ögon njuter av hans konster i köket.

 

Ännu mer njuter vi när hans delikatesser hamnar på tallrikarna såklart.

 

Men just den här veckan tänkte jag att det kanske var dags för mig att stå för kockandet.

 

Så äntligen ska en av de där 3-rätters-middagarna som ännu bara existerat i min teori blir verklig i praktiken...

 

Jojomänsan.

 

Gourmet-kocken häpnade lite över telefon när jag meddelade att han denna vecka var gäst och inte arbetande kock.

 

Själv har jag så stor beslutsångest över vilken av alla mina oprövade 3-rätters-kompositioner jag ska våga mig på nu när det äntligen blev min tur att risken finns väl att vi sitter med en kycklingwok ikväll igen.

 

Om alla får 3 små tallrikar kycklingwok var blir det väl elegant?

 

Och originellt?

 

Och det måste väl då iallafall klassas som 3-rätters?

 

 

 

 

 

 

 

 

Är det en lång vinter på ön i år?

 

Känns så.

 

Vi är iallafall alla väldigt klara för vår nu.

 

Både i kropp och själ.

 

Minst sagt.

 

Så när en ledig söndag bjöd på både sol och en utomhus-plan med vänner kändes det liksom som ett litet lufthål mot bättre tider.

 

Okej, nu är ju vintern här inget att tala om som fd nordbo.

 

Men det är galet hur snabbt man anpassar sig och tycker som öborna, att vintern är hård...

 

Underligt.

 

Iallafall, en heldag med några vårsolstrålar på näsan och rök-os från grillarna gjorde susen!

 

Det känns som ljuset kommer nu!

 

Både i kropp och själ!

 

Fler Sköna Söndagar välkomnas!

 

 

 

 

 

 

Jag har inte så värst gröna fingrar.

 

Jo föressten.

 

Ibland.

 

Om jag hamnat i något målarfärgprojekt med kidsen.

 

Då kan mina fingrar vara gröna.

 

Men absolut inte i bemärkelsen "oj-vad-jag-tar-hand-om-mina-blommor-och-oj-vad-bra-jag-är-på-det"

 

Så den där vackra lila orkidén som stått och glänst sedan Leonel föddes har verkligen varit som husets trofé.

 

Hur den överlevt i snart 6 år är verkligen ett mirakel.

 

Ett oförklarbart mirakel.

 

Den måste liksom levt på luft, typ, eftersom ingen någonsin kommer ihåg att vattna.

 

Orkidéer ska ju vara svåra att hålla vid liv.

 

Har jag hört.

 

All anledning att vara mallig över sin egen bedrift då.

 

Så det var med en tår i ögonvrån som resterna av mirakel-orkidén sopades undan i veckan efter att den blivit brutalt nedslagen av en 4-åring.

 

Jag kan kanske vara grymt lyckligt lottad...

 

Jag har 1 inneboende Anna som hjälper oss att rodda livet i största allmänhet, som gör mig till en bläckfisk med 22 armar och tar udden av vardagsstressen.

  

Jag har 1 Anna som syr utklädnader till Loui om natten när jag missat dagis-info, som flyttar Lily från skola till taekwandoo när jag inte kommer fram till dörren i tid och som flyttar Loui från dagis till skola när jag fastnat i trafiken.

 

(Att denna Annas man dessutom gör gudomliga gin&tonics med jordgubbar och menta är såklart en intressant bonus.)

 

Så har jag 1 barnfri singel-Anna som tar mig ut på vinkvällar och pratar om allt annat än barn.

  

Alla borde verkligen ha en Anna i sitt liv!

 

Och jag har 3!

 

 

Herrej*vlar vad jag är lyckligt lottad!