mammaispanien

Så kom och gick den där efterlängtade höst-helgen i Sverige.

 

Som jag ser så mycket fram emot varje år.

 

När jag få fly min ännu sommar-varma ö, och packa ner härliga stickade tröjor och långbyxor.

 

Och bara mysa med de närmsta och käraste.

 

Nytt för i år var att Leonel följde med.

 

Han behövde lite Mormor&Morfar-tid, tänkte vi.

 

Men han behövde nog lika mycket Mamma-tid, visade det sig.

 

Och man hinner ju mycket på en helg.

 

Så Leonel fick både Mormor&Morfar-tid och Mamma-tid.

 

Och själv drog jag vinstlotten och fick både Mormor&Morfar-tid, Mormor-Inga-tid, Leonel-tid, Syster-tid, Bästis-tid, Kompis-Fika-tid och massa Höst-Njutar-tid!

 

 

Så.

 

Mission Completed.

 

Alltså.

 

Jo.

 

Man kan bli inspirerad av sin kiddos.

 

För när Leonel & Lily sprang Kids Run förra helgen, den barnvänliga versionen av Palmas årliga TUI Marathon, kände jag mig liksom så hurtig & delaktig att jag själv ville vara med på banan.

 

 

Och så delades det ut medaljer!

 

 

Jo då.

 

Men nu är det visst rätt ont om 600-meters-lopp för 34-åringar.

 

Dessvärre.

 

Det närmsta jag funnit är en 10-kilometer-sträcka.

 

 

Så nu menar jag alltså att jag inom två månander ska uttöka mina löparmöjligheter från 1,5 kilometer till 10 kilometer.

 

Terränglöpning.

 

Hallelujah!

 

Gymma kan jag göra, svinga lite med en kettlebell på Crossfit kan jag oxå, och trampa runt en elipticamaskin orkar jag en stund.

 

Att springa är något annat.

 

Usch.

 

Så nu söker jag desperat efter en arbetsplan!

 

För att överleva!

 

För man kan väl aldrig klara 10 kilometer på ren inspiration?

I över 6 år har vi haft en spjälsäng i vårt sovrum....

 

 

Lily flyttade sen ut när Loui flyttade in.

 

Och nu ska Loui flytta ut!

 

För nu har så äntligen vår efterlängtade och omtalade 3-våningssäng levererats!

 

Och alla kiddos ska nu leva Compact-Living-Deluxe och dela säng & rum!

 

Happy-Time!

 

Men!

 

Vad jag kommer sakna att höra snusandet från fotändan!!........

 

 

Häromdagen fick jag ett mejl från en nybliven 3-barns-mamma som precis landat hemma efter förlossningen, full av magiska lyckohormoner!

 

När jag läser minns jag, så nyss, mina egna lyckohormoner när rum och tid stod still och vi förundrades över att vi berikats med en ny familjemedlem...

 

Men jag minns också hur omgivningen förundrades över varför man ville ha 3 barn så tätt i åldrar.

 

Många undrade hur man kan tro att man kan fördela sin tid rätt mellan 3 små barn, och finnas där för alla i allt de behöver.

 

Och jag kommer helt plötsligt på mig själv med att tänka detsamma om denna nyblivna 3-barns-mamma!

 

Jag tänker på all tid som den nya bebisen kommer ta.

 

Tid som tidigare bara delades mellan två syskon.

 

Nu ska tiden delas mellan 3.

 

Varför vill man det?

 

Jag tänker hur mamman, mellan lyckoruset, måste känna desperationen att lyckas räcka till.

 

Och jag undrar varför man väljer att hamna i den pressen?

 

Och glömmer liksom för ett ögonblick att jag själv valde att hamna i den pressen!

 

Sen tänker jag på mina 3.

 

Och fattar att det var ju det enda riktiga.

 

För mig.

 

För oss.

 

Vi behövde våra 3.

 

Vi behöver våra 3.

 

Och så vi sträcker ut oss åt vänster och höger och slår knut på varje arm och ben för att räcka till och nå fram.

 

Och visst är det värt varenda utdragen sena och varje sträckning och varje frustrerad svettdroppe!

 

 3 it is!

 

För oss.

 

Och för den andra nyblivna 3-barns-mamman!

 

Yeay!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För att fira att Familjen är i form igen nappade vi på ett festligt personal-rabatt-erbjudande från jobbet och fick så en Underbar Helg mitt i Charter-Paradiset.

 

Vi checkade in på lördagsförmiddagen och kopplades genast upp mot de magiska armanden som gav oss fritt spel i bar och restaurang.

 

 

Efter första timmens poolhäng fick jag ge upp idén att kidsen skulle skriva upp hur mycket de plockade ut hos bartenderna, för då hade vi redan passerat 10 glassar och 12 slushisar....

 

 

 

I helgen ska vi fira!

 

För vi har äntligen fått rätsida på vad som tyngt oss alla dessa senaste tre veckor...

 

 

Leonel har haft en hemskt svår start på ny del av skolan, med nya rutiner, nya krav och nya lärare.

 

Hans veckoschema är något i hästväg och hans allra allra bästa kompis har flyttat ur kvarteret och bytt skola.

 

Till detta berg han tvingats bestiga kan vi lägga till en kulturkrock utan dess like.

 

För min Leonel är svensk.

 

Han är född och uppvuxen bland mallorkiner och hans dagis, skola och kompisar är och har alltid varit mallorkiner.

 

Men min Leonel är ändå svensk.

 

På insidan.

 

Och efter fem veckor i vad som numera är så tydligt hans element, Sverige, med fria ytor, gräsmattor, snickerier och pysslande i lugn&ro i Mormor&Morfars fotspår, blev hemkomsten till ön och skolstarten chockartad.

 

Knuten i en mammas mage är tung när ens 6-åring helt plötsligt inte längre kan äta middag, inte äta frukost, inte äta mellanmål och inte äta lunch.

 

När en 6-åriga ögonsten går in i panik över en situation som är orubblig, när gråt och skrik och ångest tynger dygnets alla timmar.

 

Som mamma blir man handlingsförlamad.

 

Stor eloge ska ges till skola och lärare som backat upp och bekymrat sig och engagerat sig och tröstat, stöttat och lyssnat.

 

Men så helt plötsligt kom den dag när stormen blåste ut!

 

En morgon vaknar Leonel, hoppar i sina träningskläder, äter två tallrikar gröt och undrar om vi andra var klara att köra till skolan!

 

 

Hela Familjen som dygnet runt laddat och kämpat stannade upp och gapade.

 

En halv sekund.

 

Sen var det såklart bara att rida på vågen!

 

Och hoppas läget håller.

 

Nu har det gjort det en hel vecka!

 

Så den här helgen ska vi verkligen fira!

 

Nu blir det FamiljeFest!

 

 

 

 

 

 

Jag menar att jag brukar vara en vän av ordning&reda.

 

Och då tänker jag inte bara på den synliga ordningen&redan.

 

Den är ju mest skön för ögat.

 

Viktig den också såklart.

 

Men jag tänker nu mer på den osynliga ordning&redan..

 

Den där bakom-kulisserna-ordningen&redan som skapar en omätbar o-reda om man släpper tyglarna runt den.

 

För om kidsen inte har rätt packning i sina ryggsäckar till skolan blir det rörigt.

 

Om där inte finns rätt ombyte för rytmisk gymnastik eller fotboll eller skolgymnastik, undertecknat godkännande av medverkan till utflykt, rätt mellanmål & rätt antal mellanmål, påfyllning av våtservetter, uniformsombyte eller de där torkade höstlöven som skulle användas till något kreativt dagisprojekt, blir det rörigt.

 

Och om jag inte har rätt i min numera fullkomligt ovärderliga veckokalender hämtas omöjligt kidsen från rätt plats vid rätt tidspunkt.

 

Och med tanke på att ingen av våra 3 längre har varken samma upphämtningsplats eller upphämtningstid är vårt körschema numera totalt kaotiskt.

 

Men jag har tre veckor in i terminen hittills lyckats styra runt läget med järnhand.

 

Iallafall just det läget....

 

Så jag delar härmed ut en glammig medalj till mig själv!

 

Jomenvisst!

 

Och glammig medalj också till alla andra mammor och pappor som lyckas vara på rätt plats vid rätt tillfälle med rätt utrustning!

 

För det är nästan som att trolla faktiskt.

 

 

 

 

 

 

 

 

Jösses.

 

Aldrig har en höst-start känts så hård.

 

Ingen dagis-inskolning, ingen skolstart-inskolningen, ingen tillbaka-till-jobbet-efter-skön-mammaledighet har känts så tuff som den vägg vi nu klivit in i.

 

Vi är faktiskt fullkomligt lamslagna efter att brutalt klubbats ner av vår nya vardag som ingen i familjen riktigt accepterar.

 

I dagsläget.

 

Men vi jobbar på det.

 

Vi sliter med det.

 

Vi sliter, vi svettas, vi gråter och vi skriker.

 

 

Vi kanske greppar läget snart?

 

Vi måste bara växa till oss lite först.

 

Liksom mogna i den här nya rollen.

 

F-n att man aldrig kan ligga steget före och parera slagen och stormarna bättre!

 

Låt oss gilla läget snart!

 

Alla 5!

 

 

 

 

 

 

 

 

 

En, för mig okänd, läsare, skrev häromdagen ett par fina rader som påminde mig om mitt stora intresse att lämna en fin minnsebank till mina kiddos via mammaispanien.

 

Hur kunde jag glömt det?

 

Idag är det den 6:e oktober.

 

28:e juli var jag här senast.

 

Då menade jag att sommaren precis knäckt ner oss med sin olidliga värme....

 

 

 

Strax därefter flydde vi till nordliga breddgrader och njöt Bästa Sverige-Sommaren!

 

Sommaren över.

 

Inte värmen kanske.

 

Inte ännu.

 

Men semestern är över.

 

Och det sköna sommarlivet är definitivt över.

 

Förhoppningsvis är mitt blogg-vakum också över.

 

För jag behöver nog räta upp lite i vårt trassel.

 

Innan ungarna själv börjar gå on-line!

 

 

 

 

 

.