mammaispanien

Häromdagen fick jag ett mejl från en nybliven 3-barns-mamma som precis landat hemma efter förlossningen, full av magiska lyckohormoner!

 

När jag läser minns jag, så nyss, mina egna lyckohormoner när rum och tid stod still och vi förundrades över att vi berikats med en ny familjemedlem...

 

Men jag minns också hur omgivningen förundrades över varför man ville ha 3 barn så tätt i åldrar.

 

Många undrade hur man kan tro att man kan fördela sin tid rätt mellan 3 små barn, och finnas där för alla i allt de behöver.

 

Och jag kommer helt plötsligt på mig själv med att tänka detsamma om denna nyblivna 3-barns-mamma!

 

Jag tänker på all tid som den nya bebisen kommer ta.

 

Tid som tidigare bara delades mellan två syskon.

 

Nu ska tiden delas mellan 3.

 

Varför vill man det?

 

Jag tänker hur mamman, mellan lyckoruset, måste känna desperationen att lyckas räcka till.

 

Och jag undrar varför man väljer att hamna i den pressen?

 

Och glömmer liksom för ett ögonblick att jag själv valde att hamna i den pressen!

 

Sen tänker jag på mina 3.

 

Och fattar att det var ju det enda riktiga.

 

För mig.

 

För oss.

 

Vi behövde våra 3.

 

Vi behöver våra 3.

 

Och så vi sträcker ut oss åt vänster och höger och slår knut på varje arm och ben för att räcka till och nå fram.

 

Och visst är det värt varenda utdragen sena och varje sträckning och varje frustrerad svettdroppe!

 

 3 it is!

 

För oss.

 

Och för den andra nyblivna 3-barns-mamman!

 

Yeay!