mammaispanien

Vi är rätt dåliga på att grunda traditioner i vår nya familj.

 

Min man är onaturligt ointresserad av sina mallorkinska traditioner, och jag själv är kanske lite mätt på de svenska.

 

Eller, alltså, egentligen vill jag sluka alla svenska traditioner till punkt och pricka, men det vill sig inte riktigt här på ön.

 

Ljuset och klimatet och stämningen är alltid annorlunda.

 

Konceptet med traditioner är fantastiskt när det firas med familj och vänner i rätt miljö, men kanske inte fullt så fantastiskt när det kopieras över till en plats som Mallorca.

 

Blir lite lätt löjligt.

 

Känns det som.

 

Typ.

 

Ändå försöker jag engagera mig.

 

Ibland.

 

Så någon form av Midsommar har vi faktiskt firat i år.

 

Tillsammans med en bunt utlandssvenskar runt en midsommarstång.

 

Långt ifrån Familj och Dalarnas Masar alltså.

 

Men dock.

 

 

 

 

 

 

 

 

Minikort klänning.

 

Träskor. (För som 4-åring är det liksom det närmsta klackskor man kommer.)

 

Kabinväska fylld med klänningar.

 

På skogspromenad.

   

 

 

Minns någon första filmen om Karate Kid?

 

När de flyttar till New Jersey och knappt når fram för deras skraltiga bil bokstavligt talat hoppar de sista metrarna innan den helt pyser ut?

 

Ungefär så såg det ut här i veckan när vi flydde stan för ett par dagars charter-liv.

 

100 meter från hotellet brakade bilen sönder, och vi nådde precis fram att parkera innan min fina familjebil pös ur helt.

 

Så medans jag och ungarna checkade in på hotellet ringdes bärgningsbilen för att hämta vraket.

 

Tog aningen udden av glädjen.

 

Liksom.

 

Men ska man vara strandad utan bil kan det väl inte finnas bättre plats än i charter-paradiset med pool och miniclub och kvällshow med piñacoladas och bästa frukostbuffén ever?

 

 

 

Ja.

 

Nu har vi en fisk.

 

Också.

 

Jag undrar varför?

 

Igår skulle vi handla en ny växt till terassen, eftersom jag lyckats ta död på den fina vi haft...

 

Blomsteraffären visade sig ha ett halvt zoo i bakre delen av butiken, och vi botaniserade bland ödlor, hamstrar, kaniner, undulater och fiskar.

 

Så helt plötsligt stod vi med en vattenfylld plastpåse i handen och där inne simmade vår nya Lolita.

 

 

Så kan det gå.

 

Tydligen.

 

Tur det finns akvarium för Compact-Living-Hem, Lolita får hänga på väggen!

 

När jag hade en liten Leonel hemma minns jag ett samtal med en väninna som nämnde att deras 2-åring då fortfarande låg i spjälsäng vi föräldrarnas fotända.

 

Chockerande!

 

Tyckte jag då.

 

Det tycker jag fortfarande.

 

Så hur kommer det sig då att Loui, nu 2 år, fortfarande ligger och snusar i sin lilla spjälsäng uppe hos oss?

 

Ja, alltså, min offentliga ursäkt är ju att han faktiskt inte får plats någon annanstans.

 

Det är väl rätt chockerande också?

 

Men om jag är bra på något här i livet så måste det vara just att gilla det jag har.

 

Så om Loui nu inte får plats någon annanstans än vid min fotända så kan jag ju inte annat än att gilla det!

 

Visst?

 

Och nog känns min vilding lite som en bebis när jag ligger där och småsnarkar?

 

Så jag kan liksom hålla kvar lite vid min sista bebistid.

 

Så nice!

 

Nattetid alltså.

 

 

Men okej, det är helt klart högt upp på listan att lösa detta plats-bekymmer.

 

Familjens redan rätt beprövade Compact-Living väntar så nya utmaningar!

 

Snart!

 

 

 

 

 

Häromdagen spenderade jag en förmögenhet på familjens kommande sommarsemester!

 

Det sved i plånboken, vill jag lova.

 

Och då har vi inte mer höglyftande planer än den traditionella härliga Sverige-turen!

 

Men fem flygtolar dit & fem flygstolar hit och sen en extra flygstol dit&hit summerar.

 

Tydligtvis.

 

Men OM vi ser fram emot massa Familje-tid utanför vardags-ramarna!

 

Nu mer än någonsin, kanske.

 

Eftersom det är hemskt livat hemma.

 

Typ.

 

Nu har jag iallafall funnit två platser där alla 3 kids är glada samtidigt.

 

Ena platsen är duschen.

 

Men det är ju liksom lite begränsat hur länge man kan låta ungarna sitta på duschgolvet under rinnande vatten.

 

Andra platsen är stranden.

 

Så där hänger vi numera de flesta eftermiddagar och kvällar.

 

För lugnet.

 

 

Där kommer vi gömma oss så ofta vi kan!

 

 

Även storebror slöt upp och kramade stolt sin lillasyster!

 

Och det är större än den största medalj vill jag lova!

 

Så visst värmer det mamma-hjärtat när syskonenkärleken smyger fram i vår annars, för stunden, rätt krigiska hemmamiljö!

 

Bäst att ta hand om de stunderna!

 

 

 

Med Mina Stjärnor!

 

 

 

Leonel har snart avslutat sin första etapp i det spanska skolsystemet och flyttar till hösten upp till nästa nivå.

 

Där erbjuds visst 15 minuter längre skoldag, fler och knepigare läxor och tuffare tag.

 

Något att se fram emot alltså?

 

Det firades med klassfest på stranden, med bad och bus och lek och picnic till solen försvann.

 

 

 

Förberedelserna inför sommarlovet är många.

 

Både skola och dagis fyller sina kalendrar med diverse events, och däremellan ska de barn som fyller år under sommarlovet firas för att undvika misslyckat jagande av bortflugna vänner till sina Happy-Birthdays-Partaj.

 

Det blir lätt lite väl intensivt.

 

Minst sagt.

 

Och när vi stressar runt från en plats till en annan är ingen glad, jag lovar. 

 

Men när vi väl landar så njuter vi för fullt!

 

Bästa hittills har varit utflykten som skolan arrangerade genom att ta ut nio (!) skolklasser mellan 3 och 6 år och deras föräldrar för en heldag på stranden!

 

Att lyckas mobilisera och organisera 500 personer under den numera kroniskt stekande solen är värt sin uppmärksamhet!

 

 

Min mans arbetsgivare arrangerar ett event varje vår för sina trogna tjänare och deras beloved ones.

 

Lite team-building, lite bonding och lite ut-ur-mitt-i-veckan-rutins-lycka!

 

I år var eventet precis lagom lättsamt, och började med en skön kort skogspromenad.

 

Men just den här trogna tjänaren och hans beloved ones kom aningen efter tidsschemat och låg drygt en timme efter redan vid startskottet och utan vägledare blev den korta skogspromenaden istället en skön tim-lång skogsvandring och just team-building-projektet blev då alltså mest internt inom Familjen Palou Erlandsson.

 

 

Men säkert mer välbehövligt och välinvesterat så.

 

 

Väl framme slöt vi upp till vad jag och någon annan bank-fru inte så skämtsamt kallar Röda Sekten, och bjöds på bonding & skvaller & baguetter & lek & bus!

 

 

Klart vi nu känner oss Team-buildade!

 

Både internt och externt!

 

 

 

 

Igår hade jag & kidsen after-work/dagis/skola-dejt på andra sidan stan.

 

Så jag ringer min väninna för att meddela att vi nästan är framme.

 

Oviktigt samtal med andra ord.

 

Hemskt oviktigt samtal faktiskt.

 

Dessvärre såg två uniformerad män detta samtal från sin civil-bil och knackade på bilrutan när jag parkerat.

 

200€ kostar det tydligen att prata i mobiltelefon i trafiken i Spanienland.

 

Just nu genomförs en drive för att få folk att fatta detta, informerads jag om, och erbjöds att byta min böter mot en kurs på polishuset där man ska lära sig att inte prata i telefon i bilen.

 

Alltså, jag fattar att inte prata i mobiltelefon.

 

Jag behöver ingen kurs i att fatta.

 

Eller, jo, tydligen, eftersom jag inte fattat.

 

Mannen bakom idén och drivet för detta nya projekt visar sig dessutom vara min stranddejts äkta make.

 

Jomen visst.

 

Snyggt.

 

Vi fick iallafall en skön och sandig eftermiddag, och tack vare den kalla goda ölen som serverades av min fining i solen bland våra fem lekandes ungar kunde jag nästan sudda ut min bitterhet över mitt dyra samtal och boten som brände i fickan...

 

Det var en dyr strand-dejt, minst sagt!

 

 

Jordgubbsäsongen på ön är snart över!

 

Innan ens sommarvärmen hinner dra in!

 

Deprimerande!

 

Skönt då att veta att vi har ett par veckor av jordgubbsplockeri i Sverige senare i sommar..

 

Men i min separationes-ångest köpte jag ändå upp hela lagret jag fann på kvartersbutiken igår.

 

Hur tänkte jag då?

 

Jordgubbar kan man ju inte bunkra upp lager av!

 

Vi kommer aldrig hinna äta upp allt innan de förruttnar!

 

Så nu har Husmorsan börjar baka!

 

 

Nu ska det bli jordgubbar i allt!

 

Lycka!

 

 

 

 

 

Att man börjar skolan redan som 3-åring i Spanienland känns efter hård träning inte längre så underligt.

 

Men att man tar alla första-klassare på koloni över en natt känns rätt underligt fortfarande.

 

Trots att vi ju nu är inne på andra ungen som packat väskan och hoppat upp på skolbussen för återvända dygnet senare.

 

När det blir Loui´s tur om två år tycker vi kanske det är det mest naturliga i världen?

 

Ehhh..

 

Eller kanske inte.

 

Iallafall, Lily tog ju det hela med ett vrål.

 

Inte alls oväntat.

 

Men alltså, jag menar ett glädjevrål.

 

Hon var så speedad på morgonen att hon vände om alla andras eventuella tveksamheter, både klasskompisarna och deras morsor..

 

 

Men även den tuffaste faller till slut.

 

Och hon var inte fullt så speedad när bussen rullade in utanför skolan 31 timmar senare...

 

 

 

 

Ska det vara bra att ha tråkigt ibland?

 

Jag vill mena att jag hört det sägas många gånger när jag var liten.

 

Men vad det ska vara bra för fattar jag inte.

 

Fast, jag har faktiskt sagt detsamma till mina egna kids någon gång om jag ska vara ärlig.

 

Lätt att säga när man själv aldrig har tråkigt liksom.

 

Men alldeles nyss slog det mig:

 

Hela min helg är ganska tråkig!

 

Måste vara väldans länge sedan jag kände så.

 

Kan inte minnas den känslan alls från mitt någorlunda vuxna liv faktiskt.

 

Men nu har jag Urtråkigt!

 

Vilket slöseri med fin tid!

 

 

 

 

 

Vi har haft fyra dagar fulla av massa Kodak Moments!

 

Alltså, såna där stunder när man bara önskar man såg livet genom ett imponerande objektiv på en fräck kamera och kunde klicka och spara ögonblicket för alltid.

 

Vi har ju igen haft besök av Fina Stora Syster och Fina Lilla Mimmi!

 

Och eftersom det är så långt mellan stunderna som kusinerna härjar fritt tillsammans vill man ju hålla fast och frysa tiden lite.

 

Nu har jag varken ett imponerande objektiv eller en fräck kamera.

 

Bara en numera pensionsfärdig kamera i iPhonen som behöver någon sekund extra att tänka efter varje knäpp.

 

Frustrerande.

 

För att fota barn kräver liksom lite mer.

 

Så av uppskattningsvis 172800 Kodak Moments har vi lyckats fånga 7.

 

Typ.

 

Utan större kvalitet.

 

Men de hjälper iallafall att minnas alla de 172800 Kodak Moments vi upplevt!