mammaispanien

Jag brukar älska att laga mat!

 

Skriva veckomenyer och prova nya recept!

 

Då är det tacksamt att ha stor publik.

 

Och det har jag ju alla dagar i veckan.

 

6 magar att mätta.

 

Min egen inräknad alltså.

 

Men senaste veckorna har jag märkt hur mitt eget intresse svalnat drastiskt.

 

Så min man har fått trolla fram omeletter var och varannan dag eftersom jag liksom tappat stinget!

 

Häromdagen kom vi så på att vi nyligen investerat i en elektisk grillplatta, som fortfarande låg i en kartong undangömd någonstans.

 

Vilken guldgruva!

 

I helgen halv-låg vi sedan i soffan medans vi samtidigt lagade mat på soffbordet!

 

 

 

Det bästa med en grillplatta är ju, förutom noll matlagning, att man plockar maten supervarm, och medans man äter en liten ranson grillar man färdigt nästa.

 

Så man kanske kan erkänna att det blev ungefär tio omtagningar av den tallriksmodellen!

 

I am in heaven!

 

 

 

 

 

Så var det dags igen.

 

Luskamningsdags alltså.

 

Varje år drar en epidemi in över både dagis och skola.

 

Och paniken drar in över luskamningsansvarig.

 

Alltså mig själv.

 

För det är liksom inte ett litet projekt att ta sig igenom tre ungars kalufs med en tunn luskamm.

 

Det tar ju hela kvällen och halva natten.

 

Och varje hela kväll och varje halva natt hela förbannade veckan lång.

 

Luskamningsansvarig blir galen!

 

Förbannat galen!

 

På epidemier!

 

 

 

 

Att se sina barn finna fina vänner är lovely!

 

För att finna fina vänner är en konst!

 

Leonel fann sin Bästa innan han fyllt ett.

 

Helt utanför vår orientering.

 

När de efter 5 år tillsammans i dagis och skola och i grannskapet plötsligt separerades genom flytt var katastrofen ett faktum.

 

Eller är fortfarande, rättare sagt.

 

Så de tillfällen vi får till en playdejt, och får chans att rå om vår Leonels allra Bästa, är guld värda.

 

Igår fick vi så låna honom.

 

Nu börjar de trilla in.

 

Födelsedagskalasinbjudningarna...

 

Den här helgen går vi ut hårt.

 

Lördag.

 

Söndag.

 

Och sen måndag.

 

Först ut var en klasskompis till Lily.

 

Hon hade bjudit in ungefär 30 kompisar.

 

Och alla 30 kompisar kom såklart med sin mamma eller pappa eller både mamma och pappa...

 

Så under ett par timmar fylldes den klassiska inomhusparken till höjd och bredd.

 

 

Faktiskt!

 

Så Happy Birthday!

 

 

Fredagar är så tacksamma dagar.

 

För stora som små.

 

Man behöver liksom inte egentligen fylla de med något alls, den är ändå veckans absolut högst värderade veckodag.

 

För stora som små.

 

Så om man faktiskt engagerar sig och får till något mysigt event är liksom lyckan fullkomlig!

 

Vi är duktiga på just det.

 

Att engagera oss och bli sådär extra super-happy just fredagar.

 

Den här fredagen fick vi verkligen till det!

 

Vår fantastiska aupair, tidigare danslärare, erbjöd sig att hålla i en danskurs för en liten grupp dansglada kids!

 

(Okej, alltså, hon erbjöd sig att tacka ja efter min entusiastiska presentation av förslaget...)

 

Så när en väninna erbjöd att öppna sitt fantastiska hem för dans-eventet var planen i hamn!

 

(Okej, alltså, hon erbjöd sig kanske också efter min entusiastiska förfrågan om just hennes rymliga ytor...)

 

Anyhow,

 

Det blev en så härlig fredagseftermiddag!

 

Med dans, teater, lek!

 

Med lussebullar, kex, saft och kaffe!

 

Och glada ungar!

 

Och glada mammor!

 

Svenska Kyrkan i Palma arrangerar varje vecka aktiviteter under benämningen Kyrkis Barntimmar.

  

Själv tycker jag att konceptet är en succé!

 

 Att som utlandssvensk mamma med halv-svenska barn finna en mötespunkt med andra utlandssvenska mammor och deras halv-svenska barn är guld värt.

 

För där är ju bubblan där man leker på svenska, sjunger svenska barnsånger, äter kanelbullar och dricker saft och förhoppningsvis trivs!

 

För mammorna är det en ventil att kunna träffas och dricka kaffe och vädra med likasinnade.

 

Eller, alltså, jag vet inte hur likasinnad man egentligen är bara för att man sitter i samma kulturmix.

 

Ofta inte särskilt likasinnade.

 

Men ventilen är lika viktig för det!

 

Under mina år som mamma har intresset varierat väldigt från kiddosen att följa med.

 

Så jag brukar ambitiöst locka med kanelbullarna.

 

Funkar nästan alltid.

 

Sen uteblir vi i långa perioder.

 

När maset för att locka, och stressen för att hinna, blir större än nöjet.

 

Leonel har sedan länge satt sin sista fot på Kyrkis.

 

Där har jag gett upp.

 

Men nu är det flera veckor sedan jag fått snurr på både Lily och Loui!

 

Också dem mutade med kanelbulle och saft.

 

Såklart.

 

Men efter överdos av kanel och socker har de börjat digga tisdags-eventet.

 

Själv börjar jag däremot vackla nu.

 

För det som förr var en mysig lugn samling ungar och en liten kaffedrinkande grupp mammor har nu övergått till att bli ett helt infierno.

 

Det är ungar högt och lågt!

 

Och där är mammor och pappor och aupairer och morföräldrar i en salig röra!

 

Kaoset är ett faktum!

 

Och det älskar Lily!

 

Såklart!

 

Men nu känner jag mig komplett överdoserad på hela konceptet!

 

Nu får kiddosen muta mig om vi ska tillbaka!

 

Annars tror jag att jag ska finna ett mindre kaotiskt eftermiddagsevent för nästa tisdag!

 

 

 

 

 

Det allra bästa med att hösten är på ingång är alla öppningar för frisk luft!

 

I värmen blir man ju himla begränsad.

 

Och i frisk höst- och vinterluft blir utbudet helt enormt på vad man kan göra med sin lediga tid!

 

Säger jag.

 

Lite käckt.

 

Men senaste utflykten fick vi faktiskt avbryta eftersom där blev på tok för mycket frisk luft.

 

Vi lämnade ett vackert Palma under blå himmel för en lätt vandring runt bergssjön Cuber.

 

 

 

 

Halleluja, vilken löjligt liten tur det blev!

 

Ändå var alla 9 ungefär lika nedslagna som om vi vandrat upp på närliggande bergstopp, och kidsens öron lös röda som efter en heldag i en pulkabacke!

 

Så nu fick vi ju effekten vi sökte utan att trava runt en hel dag i bergen!

 

Nästa tur får också planeras in i Höststormarna!

 

För det är tydligtvis hemskt tidseffektivt!

 

 

 

 

 

 

Att bli bjuden till middag hos ett par som precis kommit hem från bilresa på franska landsbygden och lastat bordet fullt med egenimporterad ost är som att komma till heaven!

 

 

Och runt bordet fanns 8 med samma förkärlek till stinkande ost!

 

Så nu funderar jag på att sluta laga mat.

 

 

 

 

Aldrig har jag väl längtat så mycket efter helg som jag gjorde inför denna.

 

Både kropp och själ fullkomligt skrek efter ledig tid, familjefrukost, tid för sköna ungar och fina vänner, god mat, piña colada och frisk luft!

 

Och den här helgen fick jag precis allt det!

 

Och mycket mer!

 

Ibland känner jag mig som lyckligast lottad on earth, som är frisk, som får livet att gå runt, som har världens finaste ungar, en husband som borde få medalj för sin pappa-insats, ett hem att må bra i, och vänner att skratta med!

 

 

 

Jag önskar jag kunde få ett nytt kök.

 

Och nytt matbord.

 

Och egentligen nya soffor också.

 

Och fler kvadratmeter.

 

Och större terass.

 

Och Och Och...

 

Ja, alltså, den stående önskelistan är som vanligt lång.

 

Men just önskan om nytt kök och nytt matbord fick nya krafter häromkvällen..

 

För efter jobb, skola, dagis, fotbollsträning, utflykt till solnedgång, matveckohandling, middag med kiddosarna, läxläsning, målarstund, crossfit, läggning och därefter löpträning smet jag och min Hombre ut för en dubbeldejt med ett par vänner.

 

Vi hamnade på en urmysig liten restaurang i kvarteret!

 

Det var som att kliva in i sitt eget hem!

 

Typ.

 

Alltså, inte alls som i just mitt eget hem då.

 

Så därför behöver jag alltså snabbt ett nytt kök och nytt matbord och lite ny planlösning.

 

Så att mitt hem blir som den där urmysiga restaurangen.

 

Det är väl inte en omöjlighet?

 

 

Okej?

 

Tills jag får ett nytt kök och ett nytt matbord?

 

Si?

Ärligt talat.

 

Det här med Whatsup är verkligen ett intressant fenomen.

 

För det verkar ha fått alla 30+are att helt se livet genom en mobil.

 

Precis som tonåringarna alltså.

 

Ibland känns det som hela ens sociala liv reds genom skärmen och man springer runt med nedböjt huvud hela dagarna.

 

Just precis som tonåringarna alltså.

 

Och den briljanta funktionen att skapa grupp-smsa har ju fått de flesta att balla ur totalt.

 

Kanske är detta bara på hällkanten i Spanienland?

 

Kanske man i Sverige inte helt uppslukats?

 

Ännu?

 

Eller så har den trenden redan dragit in och förbi redan?

 

Här är man iallafall med i "SuperMoms", "Cavallers i dames" och en stående "Cena mamis 1c".

 

Så är man bara ett klick från alla 3 kiddos dagis/skol-klassers mammor.

 

Hur många mammor är det?

 

Typ 75?

 

Underbart!

 

Oftast.

 

För när det ska påminnas om utflykter, strejker eller ändrade upphämtningstider är det ju helt fab!

 

Och när det ska arrangeras middagar och andra kul event vill man ju gärna hänga med i ledet liksom.

 

Eller när man skramlar till gemensamma födelsedagspresenter!

 

Men när det ska ramaskrias om nya dagisavgifter eller andra otrevligheter genom raddan av hundratals, ja hundratals, sms som drillar in innan klockan slagit 09:00, då är det ju inte lika energihöjande att vara medlem.

 

Liksom.

 

Sen ska jag inte kasta glas i stenhus kanske.

Jag är egentligen ett stort fan av Whatsup.

 

Och startar gärna grupper själv.

 

För mer personliga event alltså.

 

Så hos "Pizza& Spelkväll", "Dans", "Agenda Familiar" och "Saturday night fever" hänger jag gärna.

  

 

För vem skulle ha tid att organisera ett socialt liv i allas minutiöst stressiga vardag om inte genom sin mobil?

 

Sågs folk alls förr i tiden?

 

Eller, det var väl det de gjorde.

 

Istället för att hänga böjda över sina mobiler.

 

 

 

 

 

 

Oj vad alla vill olika saker hemma hos Familjen Palou nu för tiden.

 

Stora som små.

 

Ibland funkar det inte alls att synka allas starka viljor och behov.

 

Oftast inte.

 

Men ibland.

 

Snart ger jag upp och delat ut nycklar till kiddosarna.

 

Men innan jag vågar det klarar vi oss väl rätt långt på att en är läsklar?

 

 

Helt klart.

Min allra allra Bästis har gått och permanentat sig!

 

Jag trodde knappt man kunde permanenta sig nu för tiden?

 

År 2013.

 

Jag knappt kan stava ordet längre.

 

Men så snyggt!!!

 

Nu vill jag oxå permanenta mig!

 

Så lämpligt att jag då hittade en gammal bortglömd krustång från min tid som Highschool-student i USA!

 

Hittade till och med en adapter!

 

Så nu kunde jag ju hem-krusa för att se hur kul det skulle vara med permanent.

 

Det visade sig vara super-kul!

 

 

 

Men nu vet jag iallafall med säkerhet att jag är Permanent-Aspirant!

 

Oddsen att jag ska hamna i en frisörstol är ju dock rätt små, eftersom jag knappt hittar dit för att klippa topparna.

 

Men om man kör permanent kanske man inte ens behöver klippa topparna?

 

Och kör man daglig krustång behöver man iallafall definitivt aldrig till frisören, då bränner man väl av topparna själv?

 

 

 

 

 

Varje år firas TaPalma i stan.

 

Ett 20-tal restauranger tävlar under ett par dagar om att skapa Bäst Tapas!

 

Så med karta i hand kan man alltså då ta en kvalitetsrunda och smaka på tapas runt om i stan, för att sedan rösta fram sin favorit.

 

Själv har jag aldrig lyckats fira TaPalma.

 

Förräns nu.

 

Och nu hade jag till och med lagt in eventet i familjekalendern och engagerat natt-barnvakt för att kunna ta ut både min man och besökande Mormor& Morfar.

 

Men ingen orkade visst lyfta sig från soffan ens den kvällen.

 

Och när jag buttert läste om vad jag igen skulle missa såg jag överaskande att man visst kan vara med och rösta fram bästa tapasen under lunchtid oxå.

 

Perfekt för kvällströtta alltså.

 

Under en gassande höst-sol fick vi så dagen efter i oss ett par ljuvliga tapasbitar och en dos Palma-doft!

 

 

 

Äntligen!

 

Äntligen kom vi upp i bergen!

 

Jättehögt upp, i ungarnas mått mätt.

 

Högt upp, i mina mått mätt.

 

Inte särskilt högt alls, i våra medvandrades mått mätt...

 

Men!

 

Så gott!

 

 

 

Vad mer kan man begära en ledig dag i november?

 

Så Bienvenida Vackra Höst!

Senaste åren har vi, med rätt stort engegemang, firat Halloween i grannskapet.

 

Och efter ett par års försök att rubba in en ny traditionskänsla fick vi så se lön för mödan.

 

Kiddosen var eld & lågor när det blev Halloween-dax!

 

Själv kände jag mig inte alls eld & lågor.

 

Dessvärre.

 

Ville helst bara släcka ner huset och sitta och mysa framför en film i soffan.

 

Dålig tajming.

 

För det finns väl inget hållbart argument i universum som skulle köpas av ett gäng monster-ungar att missa Halloween?

 

Så vi fick till lite partaj ändå.

 

 

Nästa år oxå.