Mirakel-orkidé!
Jag har inte så värst gröna fingrar.
Jo föressten.
Ibland.
Om jag hamnat i något målarfärgprojekt med kidsen.
Då kan mina fingrar vara gröna.
Men absolut inte i bemärkelsen "oj-vad-jag-tar-hand-om-mina-blommor-och-oj-vad-bra-jag-är-på-det"
Så den där vackra lila orkidén som stått och glänst sedan Leonel föddes har verkligen varit som husets trofé.
Hur den överlevt i snart 6 år är verkligen ett mirakel.
Ett oförklarbart mirakel.
Den måste liksom levt på luft, typ, eftersom ingen någonsin kommer ihåg att vattna.
Orkidéer ska ju vara svåra att hålla vid liv.
Har jag hört.
All anledning att vara mallig över sin egen bedrift då.
Så det var med en tår i ögonvrån som resterna av mirakel-orkidén sopades undan i veckan efter att den blivit brutalt nedslagen av en 4-åring.
Jag är hemskt klar över att det låter patetiskt att säga att jag sörjer.
Men det är sant.
Jag fick orkidén i present när jag blev Mamma.
Så vi har liksom delat rätt viktiga moments orkidén och jag.
Dessutom var den det sista dekorativa som fanns kvar i den rätt ofrivilligt minimalistiska inredningen i vardagsrummet att vila ögat på.
Det får väl bli en tur till blombutiken snart.
Kanske bäst att handla hem en halv botanisk trädgård?
Rada upp blommorna som en trädgårdshäck där i vardagsrummet liksom.
Så blir det inte så uppenbart när någon faller ifrån menar jag.
För fler mirakel-orkidéer lär man ju inte finna...
Kommentarer
Trackback
