mammaispanien

När jag jobbar helg har jag ett sånt där nästan överlöjligt behov av fylla eftermiddagarna och kvällarna med aktiviteter.

 

Jag hinner inte mer än inom dörren hemma förrän jag måste dra ut alla igen.

 

Om jag inte lyckats fylla huset med härliga vänner då.

 

Det fick jag till i lördags.

 

Då blev den sena lunchen en tidig middag och slutade vid läggdags!

 

Men i söndags stod huset tomt..

 

Eller, jag menar, tomt är det ju inte direkt när vi är alla hemma.

 

Men tillräckligt tomt för att behovet att sticka ut skulle kicka in.

 

Och även om alla har samma behov av packad picnic och frisk luft så är det alldeles bedrövligt svårt att komma ut genom dörren ibland.

 

Rätt ofta, faktiskt.

 

Alla 5 snurrar som yra höns fullt upptagna med sin idé om vad som bör prioriteras och till slut vill jag bara ge upp projektet och sticka ut i skog och mark själv!

 

Men hur kul skulle det vara att sitta ensam på en stubbe då?

 

Antagligen inte särskilt kul.

 

Så jag snurrar vidare och försöker få resterande 4 att åtminstone snurra i riktning mot skor, jacka, ytterdörr, bildörr, och bilbälte.

 

För det är verkligen värt slitet.

 

Och nu sist resulterade slitet i lite pensionärssporting i parken....

 

... och pallade skogspallar till min terass!

 

 

På att komma ut.

 

Det är högst lönsamt!

 

På alla vis.

 

Alltid.

 

 

 

 

Alla vill väl förändra något.

 

Och med Nytt År tror jag de flesta har kreativitets-kli i fingrarna.

 

Jag också.

 

Mina små projekt radar upp sig på listorna och det är så fantastiskt!

 

Inte många avbockade ännu.

 

Men så har vi ju precis kommit igång året.

 

Ett av mina absolut bästa projekt är iallafall i hamn.

 

Lite mer kvalitetstid med kidsen!

 

För det sticker ju så himla hårt i mamma-hjärtat att behöva jobba varannan helg.

 

Och då både lördag och söndag.

 

Så i ett försök att kompensera all den förlorade lediga helgtiden har jag numera alltid ledig varje fredag.

 

Och eftersom det är enda dagen i veckan skolan släpper ut ungarna redan strax efter 12 så blir det ju massa sköna timmar tillsammans där!

 

Nästa lite som en mini-lördag faktiskt!

 

Vi hinner luncha tillsammans på McDonalds, vi hinner pyssla hemma, vi hinner leka och dricka kaffe i parken, vi hinner spela fotboll med grannarna och vi hinner njuta tidig middag med nya favvo-tallriken Nachos innan vi bygger Escaletric-bilbanan och tittar på veckans film med båda händerna i godisskålen.

 

 

 

 

Efter mer än två månaders banbyte tänker jag nu ta mig tillbaka...

 

Så en kväll i veckan har jag och min make en stående dejt...

 

I Urbanfit-bunkern alltså.

 

Jag fick ett fint välkomnande av härliga tränaren Alain:

 

 

 

Shit.

 

Jag som knappt kan räkna till 100.

 

Tänkte jag när jag såg mitt pass för kvällen.

 

Men jag är med.

 

I min takt då...

 

Men jag är med!

 

Och jag är Välkommen.

 

Så nu kör vi!

Mitt i allt ståhej med jultomte, nyår, och de spanska jultraditionerna med de tre kungarna som kommer dragandes med julklappar och karameller föddes Lily.

 

För 5 år sedan!

 

Just då, för 5 år sedan, var det såklart orubblig fokus på just det eventet.

 

Men sen dess har det varit lite rörigt att få in hennes födelsedag.

 

Minst sagt.

 

Hennes kompisar i skolan är det klurigt att organisera kalas med när alla är borta på jullov.

 

Och vi glömmer bokstavligt talat nästan bort det själva!

 

Galet!

 

För hur kan man nästan missa firandet av vårt, hittills, största Äventyr?

 

Lily är liksom mest av allt hos oss.

 

Fritt att tolkas av läsaren, såklart, men alla som känner Lily vet precis vad jag menar.

 

För att skapa någon slags rutin tänkte jag så fortsätta på förra årets firande.

 

Då hade vi Family-Time på restaurang på Lilys Birthday och öppnade paket så papper och snören flög högt och lågt.

 

Det var en succé!

 

Tills vi skulle packa ut oss från restaurangen och hon helt plötsligt insåg att ingen kompis kommit.

 

Vetskapen att vi veckan senare skulle ha kalas för en styrka på 20 små 4-åringar vägde liksom inte så tungt just där och då.

 

Så vi kunde konstatera att eventet med restaurang var fab för liten som stor, om vi bara haft med någon kompis!

 

Den lilla detaljen kunde vi så justera i år och bjöd med oss ett par vänner att fylla ut Lilys kulisser med!

 

 

Och så packade vi in massa härliga små presenter i papper och snören och kunde riktigt partaja loss!

 

Lyckan var total när hon baxade hem alla presenter från restaurangen!

 

 

 

Väl hemma satte hon sig omedelbums ner för att justera inbjudningslistan till kompis-kalaset som väntar när skolan startat...

 

För tjejen som är all that ser såklart till att hon får all that!

 

 

 

 

 

Nu är det nytt år och nya tag som ska tas.

 

Minsann.

 

Nu får det vara slut på tramseriet och nu ska här fokuseras.

 

Jag är så grymt bra på just fokuseringen!

 

I teorin.

 

Men i praktiken?

 

Jösses vad komplicerat!

 

Men efter allt mitt snack om löpning ramlade det in en del totalt oväntade julklappar från högst oväntade håll och riktningar, med en klar löpnings-relation.

 

Så nu är jag mer än väl utrustad och kan väl inte annat än sätta igång?

 

Leonel tycker detsamma.

 

Men han menar att han ska med.

 

Till min stora lycka.

 

För vi ligger liksom ungefär på samma level nu.

 

Vi gjorde 1.43 km utan att stanna, och däremellan lite backintervaller.

 

 

Imponerande!

 

 

Inte fullt så imponerande av en 24-åring.

 

34-åring, menar jag.

 

Men Leonel var själaglad iallafall!

 

Och jag med!

 

För nu kan jag ju inte annat än avancera nästa rutt, visst?

 

När Löpar-suget sätter in.

 

Om Löpar-suget sätter in alltså.

En ledig dag hemma med Familjen kan ju vara helt ljuvlig!

 

Antagligen.

 

Men den här Familjen klarar inte riktigt av att kombinera just hemma-biten med ljuvlig-biten.

 

För spenderar vi en hel dag hemma klöser ungarna nästan håret av varandra och själv känner jag mig ofta snabbt som ett hembiträde i mitt eget hem.

 

Nej.

 

Vi är helt klart en familj som har gott av att ha en plan.

 

Gärna många på en och samma gång.

 

För att gardera oss mot eventuella avbokningar.

 

Lite som att jobba inom resebranchen där man hellre står med överbokningar än avbokningar typ.

 

För häromdagen hade vi ett upplägg som faktiskt överslog även mina kapaciteter.

 

Men så började avbokningarna droppa in och dagen blev helt perfekt!

 

Och då hann frun i huset, alltså jag själv, unna mig sovmorgon till halv tio, frukost i morgonsolen med familjen innan min kära man tog Leonel och Lily till simhallen och jag fick förmiddagskaffe under en filt på terassen med Loui.

Därefter raka spåret till fyndande på loppis, lunch och eftermiddagshäng i parken med vänner, innan Lily hade födelsdagskalas hos en klasskompis och jag fick handla och baka med mina killar innan kvällens fest!

 

 

Ingen rev någon i håret på hela dagen!

 

Ingen skrek fula ord!

 

Ingen puttades, ingen revs och ingen grät!

 

Jag fortsätter planerandet, för det är ju det vi behöver, helt klart!

 

Liten som stor.

 

För att hålla sams!

 

Tydligen.

 

Så jag ska planera mera!

 

Ännu mera!

Tur man har flexibla vänner.

 

Himla tur.

 

För när vi såg oss avboka årets nyårs-event flexade Värdinnan och Värden helt enkelt fram festen 4 dagar.

 

Alltså utom räckhåll för smittorisk med mina aningen prickiga ungar.

 

Så vi fick till slut en fantastisk Nyårsfest!

 

Med allt från snitsiga snittar till ljuvlig anka till tårta och bubbel.

 

 

 

Kiddosen var euforiska att få vara på fest och höll dansgolv över midnatt...

 

Som jag såg fram emot den här Nyårsaftonen!!

 

Vi hade en superb plan!

 

Men istället för att hoppa i klackarna satte jag mig ner och googlade.

 

För Lily & Loui hade precis kommit ut från sjukhuset med diagnosen Escarlatina.

 

Scharlakansfeber alltså.

 

Så det blev en lugn hemmasittarkväll med raggsockor istället.

 

 

Lily & Loui sov sedan länge.

 

Såklart.

 

Men Leonel höll över 12-slaget innan han dåsade ner bland kuddarna.

 

Och vi andra höll inte mycket längre heller.

 

Men vi hann säga Gott Nytt År iallafall!

 

Och nu glädjer jag mig till helgen då vi lovats nytt försök till riktig nyårsfest!

 

Skam den som ger sig?

 

 

Så fantastiskt det är med semester då!

 

Och kanske jul-semester faktiskt slår lite högre än sommar-semester?

 

Jo.

 

Kanske.

 

Vackra vinter-Palma med blå klar himmel och lagom värmande solstrålar!

 

Och mina morgonråttor till ungar har dessutom helt plötsligt börjat ta sovmorgnar!

 

 Jag har kunnat snarka lugnt fram till 9 varje morgon.

 

NIO!

 

Tror knappt det är sant!

 

Är mina oförskämt tidiga morgonmorgnar med soffmys vid 05:30 förbi?

 

Skärrande tanke.

 

Ljuvlig tanke.

 

Tack snälla snälla Leonel & Lily & Loui!

 

För en ljuvlig semester!

 

Ni är Lovely!

 

 

 

 

Den här julen var helt FAB!

 

Faktiskt!

 

Av en hel massa anledningar!

 

Efter 6 jular utan vår svenska Family fick vi så ner Big Sister med man och kids och kunde tillsammans fira en av de kanske bullrigaste rörigaste härligaste jularna ever!

 

Svenska Kyrkan bjöd in till traditionell julafton med samling runt krubban, dans kring granen, jultomte och julgröt med skinkmacka....

 

Vår Mallorkinska Klan bjöd sedan in till gapig traditionell jullunch med skrik och skrän och mallorkinsk julsoppa...

 

Oslagbar kombination.

 

Och all denna julyra bäddades in bland långa stökiga frukostar, härligt strand-häng, promenader, lekparkslek, kusinkärlek, långa vin-luncher, piña coladas och julklappskaos!

 

   

 

En rörig men så så Very Happy Jul!

 

 

Nu kör vi JULLOV här!

 

Och SEMESTER!

 

Hur lyckligt lottad kan man vara?

 

 

De tre första år som Leonel gick i skolan slet jag så med att hålla ordning på alla avsier lärarna skickade med om vad man skulle ta med till skolan och vad som skulle fixas och trixas med.

 

För att inte tala om hur jag slet med att komma ihåg att få allt till rätt dag!

 

Nu skickar inte lärarna särskilt många aviser längre.

 

Nope.

 

För nu räknar man med att eleverna själva ska hålla ordning på sitt skol-liv.

 

Jo, alltså, vi får fortfarande bedrövligt många aviser, för Lilys räkning då..

 

Och för Loui, för dagis kan de också, minsann..

 

Men en bunt 6-åringar sitter alltså och för egna anteckningar i sina agendor, som sen då ska tydas av alla mammor och pappor som behöver komma ihåg att packa väskan enligt plan.

 

Att komma ihåg blev plötsligt löjligt enkelt.

 

Jämfört med att läsa och förstå Leonels anteckningar alltså.

 

Så vi får en del bakläxor..

 

Som när vi kommer med tom yogurtburk när det skulle vara tom actimelburk till exempel.

 

Eller när vi först inte alls fattade att ungarna skulle samla ihop sig till en julkrubba och ta med små fåraherdar, och en annan mamma skulle backa upp oss och smög ner ett får i Leonels väska.

Fåret kom tillbaka, med Leonels tolkning att det skulle vara en människofigur, så vi stoppade ner en biblisk gubbe i lila särk, som också den kom tillbaka, innan vi till slut nåddes av specifikationen om vikten av fåraherden.

 

Pust!

 

Men vi lär oss.

 

Och i takt med att Leonels handstil blir mer och mer läsbar blir uppdragen lättare och lättare.

 

 

 

Så nu i veckan har vi då helt enligt tidsplan levererat knappar för något ännu okänt pysselprojekt, vi har klätt Leonel enligt instruktioner inför julavslutningen, och vi har hjälpt Leonel att lära sig en juldikt utantill.

Så har fotbollsäsongen kommit igång på riktigt.

 

Och efter några månaders intensiv träning har vi nu ramlat in i en liga med matcher inbokade varje vecka fram till april.

 

 

Jag som självutnämnt mig som mamman med minst intresse chockerades djupt när jag fann mig själv gapandes stående på sista bortamatchen!

 

Vad hände liksom?

 

Nu slåss vi ju om vem som ska följa med på matcherna, jag och min man!

 

 

Ikväll är det match-dax igen.

 

Jag vill gå!

 

Och stå på läktaren och bländas av min fantastiskt talangfulle son!

 

Såklart!

 

Ikväll står vi säkert där alla 4!

 

 

Jag menar att jag hör till den organiserade typen.

 

Som gärna skriver listor och planerar och skriver ännu fler listor och planerar ännu mer....

 

Men jag har funnit min överman!

 

Eller, alltså, det är ju självklart en kvinna, inte en man.

 

Hon är så organiserad så jag har aldrig varit med om liknande.

 

Jag visste nog sen länge att hon var organiserad.

 

Tänkte kanske att hon och jag var som på samma level.

 

Icke.

 

Hon gav mig häromdagen en lektion i hur man bäst organiserar sina veckoinköp.

 

Halleluja!

 

Hon har så en lista i mobilen för ett antal mataffärer.

 

Som hon fyller i allt eftersom hennes varor tar slut där hemma.

 

 

Helt klart ett effektivt daily-basis-system.

 

Nu till den nästan religösa biten.

 

När en vara tar slut hemma, säg vatten, så jämför hon först priserna mellan samtliga mataffärer för att sedan skriva in vatten på inköpslistan till den mataffär som har bäst literpris efter att eventuella erbjudanden och rabatter räknats av.

 

Halleluja!

 

Jag framstår ju som inget annat än en yr virrepanna bredvid henne.

 

Först rusade jag hem och tänkte att nu jäklaranamma ska jag visa att jag kan också.

 

När jag väl pustat ut efter ruset tänkte jag igen.

 

Att jag nog får nöja mig med den där daily-basis-nivån.

 

För på daily-basis-nivån är jag ändå rätt organiserad!

 

Oh ja.

 

Och särskilt reilgös är jag väl egentligen inta så många dagar om året.

 

Oh nej.

 

Så lagom blir bra.

 

Igen.

I år, precis som förra året, arrangerade Loui´s dagis en "levande Julkrubba" som julavslutning!

 

Varför förändra ett vinnande koncept liksom.

 

Närmare 400 mammor, pappor, syskon, morföräldrar och farföräldrar vandrade så runt i Julkrubban under strikt tidsschema eftersom DagisDirektören är av den fantastiskt extremt organiserade sorten. 

 

Varje sal hade dekorerats i olika teman, och därinne lekte en bunt ungar utklädda enligt temat.

 

Loui och hans klasskompisar var fåraherdar.

 

Såklart sötast av alla!

 

Varför tro man alltid att gräset är grönare på andra sidan?

 

När jag drömmer om en väninne-weekend tänker jag på massa spännande städer som mål.

 

För att strosa på nya gator, upptäcka okända butiker, finna spännande oaser för ett glas vin och en långlunch.

 

Och så ser man i sin familjekalender och fattar inte alls när man tror man ska kunna smita för ett sånt härligt uppdrag.

 

Sen ser man ner i familje-ekonomin och glömmer hela idén.

 

Men häromdagen insåg jag att gräset faktiskt är himla grönt även på den här sidan.

 

Och med tanke på hur många som väljer just Palma för sin Väninne-weekend är det väl konstigt att jag inte sett det tidigare.

 

Häromdagen fick jag så en heldag med en väninna där jag fick just allt det där: strosa på nya gator, upptäcka okända butiker, finna spännande oaser för ett glas vin och en långlunch.

 

 

Utan att nagga nämnvärt på familje-ekonomin.

 

Men vilken input!

 

Vilken vinstdag!

 

Nästan som en Vännine-weekend i miniatyr!

 

Fast hemmavid.

Ofrivillig sovmorgon är värdelöst.

 

Att försova sig alltså.

 

Min man har en idé om att det ska vara lättare att kliva ur sängen om man fått snooza väckarklockan tillräckligt många gånger.

 

Så hans alarm börjar ringa klockan 05.

 

Om han snoozar?

 

Icke.

 

Det blir alltid jag som ska kasta mig över de två eller tre barn som smygit ner i sängen under natten för att stoppa och få tyst på fanskapet.

 

Från 05 till 06.15, när mitt eget morgon-alarm ringer och vi egentligen måste gå upp, hinner man så snooza rätt många gånger.

 

Jag själv alltså.

 

Alla andra sover ju som stockar.

 

Och hur ska man hålla koll på när man inte får snooza längre när man hållit på hela morgonen?

 

Till slut är man ju så vansinnig att man somnar ifrån hela snoozandet.

 

Inte varje morgon.

 

Men just den där morgonen.

 

Och att försova sig när man ska få iväg 3 kiddos i morgonruset är ingen dans på rosor precis.

 

Nä.

 

Nu får det bli slut på snoozandet.

 

Och hör sen.

 

Jäkla karl.

 

Min karl.

 

 

 

Alltså.

 

Jag tror jag får inse mig själv som lite misslyckad.

 

I mina försök att nå målet med det där terräng-löpar-loppet.

 

För det är ju fortfarande så skitjobbigt att springa!

 

Min bundsförvant och jag sliter vidare med vår löpar-tränings-skola två sena kvällar i veckan, men det går tungt framåt måste erkännas.

 

Fast framstegen är rätt stora i våra mått mätt, men i den här takten når vi inte målet om 18 dagar.

 

No way!

 

Att vi dessutom ännu bara kör havsnivå under passen visar ju hur oändligt långt vi är från målet med skog och terräng och berg.

 

Vilken tung insikt.

 

Kanske jag borde lära mig att hålla ribban nere, så man liksom alltid känner sig på topp?

 

För tänk om vi sagt att målet var att rusa fram på Paseo Maritimo, beundra den vackra hamnen, nå fram till ståtliga katedralen och sen vända hemåt?

 

Då hade vi varit skitnöjda med gårdagens löpning!

 

Jag kanske aldrig är så HAPPY som när jag har hemmet fullt av vänner!

 

Så i lördags kunde inget rubba min euforiska glädje!

 

Inte ens det faktum att jag brände sönder håret på en gammal locktång i mina försök att bli lite guapa inför mitt Glögg-Tapas-Event kunde ta bort lyckoruset!

 

Jag hade bjudit in till en Julig Afton där samtliga lyckats ordna barnvakt, stryka sin slips och hitta fram en glammig look från garderoben!

 

Vi dukade upp för 14 runt ett gigantiskt matbord, och alla gäster hade med stor inspirationsanda och kreativitet förberett varsin tapasrätt.

 

Så rätt lite förberedelser för arrangören själv med andra ord.

 

Klokt.

 

Och eftersom alla och var tydligtvis bär på en stor dos tävlingsanda hade veckor av planering triggats till att skapa en renodlad tapas-competicion, så efter noga genomtänkta röstningar vann tonfisktartar, strax följd av fyra-i-topp med rökt bläckfisk på bädd av sobrasada, nacho med mole&guacamole, karameliserad lök med gåslever, och skaldjursfyllda paprikor.

 

Därmed inte sagt att efterföljande sju rätter inte hade gourmetstandard även de!

 

Vilket lysande koncept!

 

 

Menar jag!

 

Och övriga 13 invigda!

 

 

Kanske inte grannarna håller helt med?

 

Klockan var liksom slagen 4 innan sista gästerna droppade av efter båda piña coladas, gin&tonics och bellinis...

 

 

Iallafall tills de lyckats sova ikapp förlorad sömn då...

 

Eller tills de själva förstår glädjen i att arrangera en Julig Afton och kan ge igen kanske.

 

För alla borde unna sig en lång natts fest iallafall en gång om året!

 

Jag längtar faktiskt redan till nästa decembers Juliga Afton!...