The-end-of-an-era....

Jag har älskat dagis-tiden.
 
Och det är chockerande att tänka att den lider mot sitt slut.
 
Det känns det helt fascinerande att vi redan är klara med dagis för 3 kiddos, och snart har 3 skolungar!
 
Här firas med pompa&ståt när ungarna slutar dagis, helt i linje med amerikanska highschool-graduations.
 
Själv tyckte jag såklart det det där med pompa&ståt var dö-häftigt när jag själv tog graduation i en amerikansk highschool för sådär 17 år sedan, men det känns rätt löjligt när man kopierar konceptet för dagisungar.
 
Nu har vi ju ändå högtidligt medverkat på 3 graduations med tårar i ögonen, även om siste kiddo ut, Loui, nästan blev utan hatt eftersom jag lockades mer av ett poolparty som verkat dubbelbokats i familjeagendan.
 
Tur att Loui har en kär Madrina som så omtänksamt poängterat att det vore rätt osjysst mot sista barnet att skippa detta viktiga moment i sin barntid för att sedan sitta med familjealbumet om en massa år och konstatera att hans föräldrar engagerat sig för hans 2 äldre syskon, men inte orkat loppet ut liksom.
 
Så visst fick Loui sin graduation, sin hatt och sitt diplom!
 
 
Påhejad av sin alldeles egna lilla klan, Mamma, Pappa, Storebror, Storasyster, Padrino och Madrina.
 
 

Och visst brann en och annan tår i mina ögon.
 
Inte så mycket för ceremonin då.
 
Men för att dagis-tiden är slut.
 
I 7 år har jag kört fram och tillbaka till dagis med mina små, och nu ska alltså snart ingen dit längre.
 
Jag vill ha dagisbarn!
 
Jag kan dagis!
 
När jag skakat av mig sorgen kommer jag tänka jag på hur skönt det ändå blir att ha alla mina fina på samma ställe hela dagarna, och inte köra turer runt hela stan morgon och kväll.
 
Men jag vill iallafall ha dagisbarn!
 
Jag vill inte ha någon jäkla end-of-an-era...
 
Skit också!
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0