mammaispanien

Ibland saknar jag verkligen den där enkla baby-stressen.

 

Inte ibland.

 

Alltid faktiskt.

 

Jag önskar jag alltid kunde ha en bebis i huset.

 

Istället har jag tre ljuvliga kiddos som bara växer och växer och växer.

 

Och för varje ny fas de når möts jag av nya utmaningar i mother-hood.

 

Det är väl därför jag dagdrömmer om bebis-livet.

 

För efter att kört just bebis-livet på repeat och haft bebis i huset i typ sex år är det nog den enda fasen jag faktiskt känner att jag hanterar väl.

 

Och de nya kriserna som bjuds på i huset är läskiga och svårhanterbara och röriga och känslostormiga.

 

Min soon-to-be 7-åring är ju den som löper först ut på nya stigar.

 

Och det är allt annat än lätt att som nybörjare hänga med och välja rätt i mina försök att parera och hjälpa och stötta och leda rätt.

 

Det är inte en piece-of-cake.

 

Jag har senaste månaden brottats med rätt stora issues som jag faktiskt väntat mig först om flera år, naiv som mitt mamma-hjärta tydligen är.

 

Och känslan att vilja isolera oss 5 i en mörk urskog och där leva happily-ever-after har helt plötsligt börjat kännas som ett rätt sjysst alternativ.

 

Eller kanske en öde strand blir lättsammare än en mörk urskog?

 

Men klart jag fattar att jag inte kan göra det så lätt för mig.

 

Det måste ju vara just det här familje-livet handlar om?

 

Eller livet i sig?

 

Utmana sig själv.

 

Lära sig mer.

 

Torka svett.

 

Torka tårar.

 

Sålla, överse, förstå, förlåta, skratta och prioritera.

 

Och så kramas däremellan.

 

 

I vått och torrt!

 

I storm och stiltje!