mammaispanien

När jag hämtade ut nummerlappen för vårat första race skulle man anmäla sin förväntade målgångstid.

 

Men herregud!

 

Vad svarar man på det när man inte knytit på sig löparpjuxen på typ en månads tid?

 

Men alla kloka och erfarna menar ju att man alltid kan lite mer än vanligt när man har en nummerlapp, så jag svarade lite kaxigt att jag nog kunde pressa ner mitt personbästa med iallafall 10 minuter.

 

För även om jag visst lyckats kapa 10 kilometer på träning går det aldrig särskilt fort.

 

Långsam, släpande jogg är min grej.

 

Och mitt mål är oxå mer distansbenäget än tidsbenäget liksom.

 

Så hellre långsamt men långt menar jag.

 

Så när jag och mina Chica, tillsammans med en 700 andra tjejer, flugit fram i 8 kilometer insåg jag helt plötsligt att där fanns chans att pressa sig in under timmen.

 

Vilken kick!

 

Så vi växlade upp.

 

Och sprintade hem de sista 2 kilometrarna.

 

Alltså, det där med sprint är naturligtvis en väldigt illa självuppfattning.

 

Och att döma av de bilder jag funnit på nätet från lokaltidningen ser jag inte direkt ut att flyga.

 

Kan man säga.

 

Jag ser snarare ut att rulta fram med 100 kilos övervikt.

 

Men vi vill ändå gärna kalla det sprint eftersom min GPS-mätare faktiskt registrerade en viktig ökning av hastigheten där och då.

 

Min kropp kallar det gärna också sprint eftersom jag nästan föll över mållinjen och fick tillkallad ambulanspersonal för att kolla min puls.

 

Så det där med rulta kanske är en verklighetsbild trots allt?

 

Och helt i form är jag bevisligen inte.

 

Det trodde jag väl egentligen inte heller.

 

Men jag stod iallafall på benen!

 

Och jag pressade mitt personbästa långt över egna förväntningar och missade timme-strecket med ynka 1 minut och 16 sekunder.

 

 

Jag är egentligen fortfarande rätt speedad.

 

9 dagar senare.

 

Och i segeryran firade min Chica och jag med Champagne och nya läskiga löparlöften!

 

 

För när vi plockade upp idén om att börja springa kändes vårt mål om 10 kilometer helt ouppnåligt.

 

Det var det ju då, när vi sprang 2 minuter och vilade 1 minut.

 

Så då borde det väl vara läge att nu börja jobba mot ett nytt kanske ouppnåligt mål?

 

När vi klubbat in det första menar jag?

 

 

För jag vågar själv inte se det i skrift.

 

Ännu.

 

Nu återstår att se hur länge vårt seger-rus håller i sig...

 

Amen.