Välkommen Mamis till en värld full av underbara ursäkter!
Igàr skulle jag sy nya kuddfodral till Leonels säng!
Det hade jag pratat om jättelänge, men inte tagit tag i, och igàr kom jag inte pà fler ursäkter utan släpade fram min finfina symaskin. Där satt jag med ett berg av kuddar och ett par meter tyg, men kunde inte komma pà hur man gjorde ett enkelt kuddfodral! Hur svàrt kan det vara? Nej, helt tom i huvudet var jag, och bara vred tyget àt ena hàllet, sen àt det andra hàllet, mätte hit och mätte dit. Helt galet.
Jag fick till slut till det, och nu har Leonels stora säng äntligen blivit den fina myshörna som var meningen.
Den första ursäkten som poppade fram i mitt huvud var naturligtvis alla gravidhormoner som susar, och som gör att man fàr lite bomullshjärna! För det vet ju alla att om man är gravid kan man faktiskt skylla det mesta pà just det.
Det är ju väldigt bekvämt egentligen! Och det är bara början! Till ett helt liv av godtagbara ursäkter!
När man är gravid, dà har man dessa underbara läskiga hormoner som studsar runt, och som gör att ens omgivning absolut ska ha förstàende för eventuella bomullshjärnor, vredesutbrott, gràtatacker, eller bara helt enkel hjälpa den gravida med allt hon kommer pà att hon faktiskt behöver hjälp med!
Dessutom ska hon fà äta vad hon vill när hon vill ocksà, för "kroppen säger till vad den vill ha", sà det màste ju vara helt utanför vàr egen kontroll (?)
Sen föds den fina lilla bebisen, och det är väl ingen som vàgar säga emot en nyförlöst kvinna? Prova inte med mig iallafall!
Efter förlossningen kommer den omtalade "amningsdimman", som tydligen berättigar mammorna att glömma det mesta, och bara lulla runt i sin egen värld och helt efter sin egen tidsuppfattning. Och detta ska givetvis ocksà alla runt omkring oss ta hänsyn till och förstà...
Under "amningsdimman", men även efter, ja, antagligen sà länge barnen bor hemma, kan man skylla pà dem om man blir försenad till bàde det ena och det andra.
Sedan kommer nästa fina fas. Tänderna!
Det är sà fint ordnat att de där tänderna sliter ju de stackars barnen med fràn bara nàgra mànader till ett par àr. Sà om bebisen är pà dàligt humör, lite febrig kanske, eller bara ledsen och arg, eller sover för mycket, eller sover för lite, sà kan man som förälder alltid bara säga "Det är tänderna, stackarn"
Det är med andra ord en helt ny värld som öppnar sig sà snart en Lady ska bli mamma! Fritt fram för det mesta liksom.
Med risk för att bli kritiserad màste jag bara säga att det är lite tröttsamt med alla vàra ursäkter.
Själv är jag tex alltid väldigt punktlig till jobbet. Dvs, jag kommer alltid 5 minuter för sent. Varje dag. Inte senare, men heller aldrig tidigare. Ibland när jag sitter i bilen och kämpar mot tiden funderar jag pà vad jag ska säga till chefen om han ser att jag kommer sent. Och dà ser jag alltid Leonel i backspegeln, och konstaterar nöjt att det ju är hans fel att vi är sena. Den ursäkten köper väl alla?
Jag är verkligen inte rätt person att förespràka militärisk punktlighet, men visst kan man iallafall försöka se att det bara är man själv som kontrollerar sin egen tid. Dàlig planering är väl den enda sanna ursäkten till att bli sen?
Själv är jag ofta sen, ännu oftare sedan jag flyttat till Spanien, men det är väl ändà JAG som är anledningen till att JAG är sen? Okej, min man hjälper till. Men nu vet jag att om jag bara planerar lite bättre kan jag lyckas fà bàde honom och mig själv och Leonel i tid. Lyckas inte alltid, men àterigen, vems fel är det? Inte Leonels iallafall...
När det gäller gravidhormonerna vet jag av egen erfarenhet att en graviditet är helt olik en annan, sà man kan ju aldrig veta om en blivande mamma nyttjar sin situation eller inte, det vet ju bara lyckliga blivande mamman, sà det är en ganska vattentät ursäkt ändà. Resten handlar väl bara om samvetet kanske....
Amningsdimman är kanske det enda jag ställer mig totalt fràgande till. Men sen har ju jag inte heller ammat. Man kanske inte fàr komma in i den där ljuvliga dimman om man tvingas pumpa ut sin mjölk för att sedan ge i flaska? Kanske jag fàr chansen den här gàngen?
Och det där med tänderna... Visst màste det vara jobbigt för de smà, och vissa har säkert mer eller mindre besvär av det. Men visst kan väl ocksà vàra barn bara ha dàliga dagar? Utan nàgon egentlig anledning? De kanske bara är förbannade pà sin mamma för nàgot som vi inte vill eller kan förstà, och dà svarar vi snabbt att det är tändernas fel... Bekvämt.
Men oavsett hur ofta man drar fram en av alla dessa kanske inte alltid helt ärliga ursäkter, kan det vara en trevlig bonus att ha i bakfickan när man helt enkelt inte fàr ihop tiden, eller bara är ur gängorna. Och lite förmàner har vi väl aldrig tackat nej till? Inte jag iallafall:-)
Och som avslutning kan jag berätta att jag precis klämt i mig tre bitar kladdkaka till frukost, "eftersom min kropp behövde det"....
Det hade jag pratat om jättelänge, men inte tagit tag i, och igàr kom jag inte pà fler ursäkter utan släpade fram min finfina symaskin. Där satt jag med ett berg av kuddar och ett par meter tyg, men kunde inte komma pà hur man gjorde ett enkelt kuddfodral! Hur svàrt kan det vara? Nej, helt tom i huvudet var jag, och bara vred tyget àt ena hàllet, sen àt det andra hàllet, mätte hit och mätte dit. Helt galet.
Jag fick till slut till det, och nu har Leonels stora säng äntligen blivit den fina myshörna som var meningen.
Den första ursäkten som poppade fram i mitt huvud var naturligtvis alla gravidhormoner som susar, och som gör att man fàr lite bomullshjärna! För det vet ju alla att om man är gravid kan man faktiskt skylla det mesta pà just det.
Det är ju väldigt bekvämt egentligen! Och det är bara början! Till ett helt liv av godtagbara ursäkter!
När man är gravid, dà har man dessa underbara läskiga hormoner som studsar runt, och som gör att ens omgivning absolut ska ha förstàende för eventuella bomullshjärnor, vredesutbrott, gràtatacker, eller bara helt enkel hjälpa den gravida med allt hon kommer pà att hon faktiskt behöver hjälp med!
Dessutom ska hon fà äta vad hon vill när hon vill ocksà, för "kroppen säger till vad den vill ha", sà det màste ju vara helt utanför vàr egen kontroll (?)
Sen föds den fina lilla bebisen, och det är väl ingen som vàgar säga emot en nyförlöst kvinna? Prova inte med mig iallafall!
Efter förlossningen kommer den omtalade "amningsdimman", som tydligen berättigar mammorna att glömma det mesta, och bara lulla runt i sin egen värld och helt efter sin egen tidsuppfattning. Och detta ska givetvis ocksà alla runt omkring oss ta hänsyn till och förstà...
Under "amningsdimman", men även efter, ja, antagligen sà länge barnen bor hemma, kan man skylla pà dem om man blir försenad till bàde det ena och det andra.
Sedan kommer nästa fina fas. Tänderna!
Det är sà fint ordnat att de där tänderna sliter ju de stackars barnen med fràn bara nàgra mànader till ett par àr. Sà om bebisen är pà dàligt humör, lite febrig kanske, eller bara ledsen och arg, eller sover för mycket, eller sover för lite, sà kan man som förälder alltid bara säga "Det är tänderna, stackarn"
Det är med andra ord en helt ny värld som öppnar sig sà snart en Lady ska bli mamma! Fritt fram för det mesta liksom.
Med risk för att bli kritiserad màste jag bara säga att det är lite tröttsamt med alla vàra ursäkter.
Själv är jag tex alltid väldigt punktlig till jobbet. Dvs, jag kommer alltid 5 minuter för sent. Varje dag. Inte senare, men heller aldrig tidigare. Ibland när jag sitter i bilen och kämpar mot tiden funderar jag pà vad jag ska säga till chefen om han ser att jag kommer sent. Och dà ser jag alltid Leonel i backspegeln, och konstaterar nöjt att det ju är hans fel att vi är sena. Den ursäkten köper väl alla?
Jag är verkligen inte rätt person att förespràka militärisk punktlighet, men visst kan man iallafall försöka se att det bara är man själv som kontrollerar sin egen tid. Dàlig planering är väl den enda sanna ursäkten till att bli sen?
Själv är jag ofta sen, ännu oftare sedan jag flyttat till Spanien, men det är väl ändà JAG som är anledningen till att JAG är sen? Okej, min man hjälper till. Men nu vet jag att om jag bara planerar lite bättre kan jag lyckas fà bàde honom och mig själv och Leonel i tid. Lyckas inte alltid, men àterigen, vems fel är det? Inte Leonels iallafall...
När det gäller gravidhormonerna vet jag av egen erfarenhet att en graviditet är helt olik en annan, sà man kan ju aldrig veta om en blivande mamma nyttjar sin situation eller inte, det vet ju bara lyckliga blivande mamman, sà det är en ganska vattentät ursäkt ändà. Resten handlar väl bara om samvetet kanske....
Amningsdimman är kanske det enda jag ställer mig totalt fràgande till. Men sen har ju jag inte heller ammat. Man kanske inte fàr komma in i den där ljuvliga dimman om man tvingas pumpa ut sin mjölk för att sedan ge i flaska? Kanske jag fàr chansen den här gàngen?
Och det där med tänderna... Visst màste det vara jobbigt för de smà, och vissa har säkert mer eller mindre besvär av det. Men visst kan väl ocksà vàra barn bara ha dàliga dagar? Utan nàgon egentlig anledning? De kanske bara är förbannade pà sin mamma för nàgot som vi inte vill eller kan förstà, och dà svarar vi snabbt att det är tändernas fel... Bekvämt.
Men oavsett hur ofta man drar fram en av alla dessa kanske inte alltid helt ärliga ursäkter, kan det vara en trevlig bonus att ha i bakfickan när man helt enkelt inte fàr ihop tiden, eller bara är ur gängorna. Och lite förmàner har vi väl aldrig tackat nej till? Inte jag iallafall:-)
Och som avslutning kan jag berätta att jag precis klämt i mig tre bitar kladdkaka till frukost, "eftersom min kropp behövde det"....
Kommentarer
Trackback
