mammaispanien

Mamma packar tvà väskor varje morgon.
Tvà smà blà ryggsäckar som ska till dagis...



Kan inte làta bli att fà sàdär krampaktigt magont av avundsjuka när en vän i samma stund ocksà packar väska.
Alltsà den där skojiga väskan.
Den som man ska ha med sig när àker till BB.

För vissa börjar det roliga och för andra, som Mamma, slutar det.

Ja, alltsà, det slutar inte.
Men just den första fasen är ju slut.
Och det gör faktiskt himla ont.

Som lite extra krydda i Mammas sàr kunde Papi inte vara med vid lämning eller hämtning första dagen pà dagis eftersom hans chef precis stack till BB.
Hennes vatten gick.

Dà tyckte Mamma ännu syndare om sig själv.

Inte sà mycket för att Papi inte kunde komma loss fràn jobbet, utan för att Mamma blev sà förpillat avundsjuk.
Mamma snörvlade till och med av avundsjuka när hon tänkte att nu ligger säkert chefen där och vrider sig av smärta.

Okej.

Nu màste nog Mamma ta och rycka upp sig lite.
Det här börjar bli lite tungt.
Löjligt tungt.

Alla faser i livet màste ju vara bra.
Men Mamma har gillat den här första fasen sà grymt mycket, sà lite separationsàngest var inte annat än att vänta.

Màste gilla nästa fas ocksà.

Positivt är kanske att snart bär Mammas smà fina barn sina egna ryggsäckar.
Dà behöver inte Mamma bära sà mycket.
Bara packa.

Smà ryggsäckar alltsà.
Ingen BB-väska.

Snyft!