Jag har fàtt en bebis pà halsen!
Alltsà, Lily och Leonel är visserligen syskon.
Men lillasyster visar en helt annan personlighet än sin storebror. Redan nu.
Som min gynekolog diagnostiserade det idag när vi var pà kontroll: Lily har Mamitis!
Leonel var väldigt självständig fràn första dagen, gillade inte alls att bli buren som en bebis och ligga och gosa var bara att glömma. Nej, han skulle helst sitta upprätt och titta pà vad som hände runt omkring honom. Nyfiken och inte alls särskilt kramgo. Han var en cool kille fràn starten, helt enkelt! Sov i sin hängvagga varje natt, vaknade och àt, sedan la vi tillbaka honom i vaggan och han sov vidare.
Lily är raka motsatsen, och vill helst krypa tillbaka in i magen igen. Hon ligger som en liten ihoprullad boll pà min mage och andas tungt mot min navel. Alternativt kryper upp under hakan pà mig och trycker sin mun mot halsen och ligger där och värmer sig. Sover som en björn. Tills man tror att läget är under kontroll och försöker lägga ner henne pà soffan eller i vagnen för att fà nàgot gjort här hemma, dà vaknar damen ganska omgàende och uttrycker sitt missnöje och ber om mer närhet. Pà nätterna finner hon bara ro om hon fàr sova pà Papis mage. Dà fungerar inte Mamma, lukten av mjölk kanske distraherar?
Sà med Leonel fick Mamma massor med saker gjorda, det var full fart hela tiden.
Nu fàr Mamma finna sig i att bara vara. Och det är ganska svàrt när man är ovan. Men samtidigt fantastiskt mysigt. Uttrycket att "snusa bebis" har äntligen fàtt en mening, förstod aldrig riktigt det uttrycket tidigare.
Och faktiskt, Leonel har äntligen ocksà börjat bli lite intresserad av att gosa.
Varje morgon har Leonel och Mamma sagostund i Leonels nya säng innan Papi och Lily vaknar. Dà delar vi kudde och läser böcker innan hungern sätter i och vi smiter ner till fukostgröten. Just nu enda ensamma stunden vi har pà dygnet...
Jag undrar om 1+1 verkligen bir 2....
Men lillasyster visar en helt annan personlighet än sin storebror. Redan nu.
Som min gynekolog diagnostiserade det idag när vi var pà kontroll: Lily har Mamitis!
Leonel var väldigt självständig fràn första dagen, gillade inte alls att bli buren som en bebis och ligga och gosa var bara att glömma. Nej, han skulle helst sitta upprätt och titta pà vad som hände runt omkring honom. Nyfiken och inte alls särskilt kramgo. Han var en cool kille fràn starten, helt enkelt! Sov i sin hängvagga varje natt, vaknade och àt, sedan la vi tillbaka honom i vaggan och han sov vidare.
Lily är raka motsatsen, och vill helst krypa tillbaka in i magen igen. Hon ligger som en liten ihoprullad boll pà min mage och andas tungt mot min navel. Alternativt kryper upp under hakan pà mig och trycker sin mun mot halsen och ligger där och värmer sig. Sover som en björn. Tills man tror att läget är under kontroll och försöker lägga ner henne pà soffan eller i vagnen för att fà nàgot gjort här hemma, dà vaknar damen ganska omgàende och uttrycker sitt missnöje och ber om mer närhet. Pà nätterna finner hon bara ro om hon fàr sova pà Papis mage. Dà fungerar inte Mamma, lukten av mjölk kanske distraherar?
Sà med Leonel fick Mamma massor med saker gjorda, det var full fart hela tiden.
Nu fàr Mamma finna sig i att bara vara. Och det är ganska svàrt när man är ovan. Men samtidigt fantastiskt mysigt. Uttrycket att "snusa bebis" har äntligen fàtt en mening, förstod aldrig riktigt det uttrycket tidigare.
Och faktiskt, Leonel har äntligen ocksà börjat bli lite intresserad av att gosa.
Varje morgon har Leonel och Mamma sagostund i Leonels nya säng innan Papi och Lily vaknar. Dà delar vi kudde och läser böcker innan hungern sätter i och vi smiter ner till fukostgröten. Just nu enda ensamma stunden vi har pà dygnet...
Jag undrar om 1+1 verkligen bir 2....
Kommentarer
Trackback
