2-barns-chocken är ett faktum!...

...bàde för Storebror och Mamma och Papi....

Nu har Leonel tröttnat. Definitivt.
Nu tycker han att Lily kan flytta ut och allt kan àtergà till det normala igen.

För att göra sitt missnöje riktigt klart och tydligt tjuter han numera som en mistlur. Nästan dygnet runt.
Inte pà natten, för dà sover han. Men klockan 06.00 varje morgon, dà trycker han pà Start-knappen igen.

Mamma och Papi hàller redan pà att bli galna!

För att inte tala om när Lily ska äta.
Slut pà alla insatser att hjälpa till. Tvärtom. Leonel gör nu allt för att Lily inte ska fà en droppe mjölk i sig..

När han inte lyckas med sin plan, kastar han saker omkring sig, sparkar runt pà saker, slänger sig pà golvet och gastar..
Inte alls likt vàr annars sà charmiga kille.

Nàgon màste ha snott vàr Leonel och gett oss ett litet monster istället.
Jag vill ha tillbaka min coola kille!!! NU!!!

Varningarna vi fàtt om att ha barn sà tätt i àldrarna har mest handlat om att det skulle vara jobbigt att byta blöjor pà tvà barn samtidigt. Det är väl ingen match.



Men kan NÂGON förklara hur man hanterar en MISTLUR????

Nu ska jag ju vara ärlig.
Det var faktiskt fyra minuter i bilen idag som Leonel var tyst. Däremot bökade han runt i bilstolen, som om han hade myror i brallorna.
När vi stannade bilen och skulle kliva ut sàg vi anledningen till dessa minuter av lugn.
Leonel hade lyckats plocka av sig skor OCH strumpor, och satt à pillade sig pà tànaglarna.



Sà det blev ett gott skratt till slut idag iallafall.

Innan mistluren tog ton igen.

Nu sover bàde Leonel och Lily. Papi ocksà för den delen.

Själv ska jag sitta och invänta tips och ràd fràn erfarna 2-barns-mammor och pappor.....

Please....

Kommentarer
Postat av: Linda W

Hej kusin! Välkommen till flerbarnsträsket. Jag förstår precis hur du känner! Tufft är det ibland med många konflikter med de små, så visst undrar man ju ibland vad man har gett sig in på. Vet inte om jag har något bra råd annat än att det nog bara är till att gilla läget, ge varandra lite egentid då och då, tacksamt ta emot all barnvaktshjälp man kan få för att få tid tillsammans som vuxna. För att samla kraft och tålamod (för det behövs det mycket av). Och håll tummarna för att talesättet "små barn, små bekymer...." inte är helt sant.

Kämpa på och tro aldrig något annat än att du är världens bästa mamma!

Kram Linda

2009-01-25 @ 16:25:16

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0