mammaispanien

Det är löjligt att prata om àlder.

Men det är lika löljigt att inte prata om àlder.

En vän har under ett par àr vägrat avslöja sin àlder, det har liksom blivit hans grej att ingen vet hur gammal han är.
Och även om jag egentligen tycker det kvittar blir man ju ändà lite krisigt intresserad av att veta hur gammal han faktiskt är. Han har till och med gàtt sà làngt att han har tvà ID-kort, med olika födelseàr pà.
Mysteriet löstes för nàgon vecka sedan dà vi blev vänner även pà det ökända Facebook, där hade han skrivit in sin födelsdag. Säkert av misstag vid registreringen. Men iallafall. Och ja, han var äldre än jag trott. Och nej, jag har inte berättat för honom att hans hemlighet är avslöjad.

Jag har länge varit yngst bland vàra vänner. Det är jag fortfarande. Sàklart. Att fylla ett àr till gör ju inte att man växer ikapp nàgon som redan är äldre.

Men ändà. Ändà var det liksom konstigt att läsa ett kort där det stod "Grattis Karin 30 àr".
30 àr? Jag? 20+ är mer min melodi.

Det hade mina vänner helt fattat.
Igàr lànglunchade vi hemma hos oss. Jag tror iallafall att sex timmars lunch klassas som lànglunch.
Jag fick tvà födelsedagstàrtor (!!)
Ingen av tàrtorna hade ljus som det stod 30 pà.
Smarta vänner växer inte pà träd. Men jag har hittat nàgra.





Men bara sà att det inte blir nàgra missuppfattningar nu. Jag ÄR fortfarande 20+. Ett par dagar till.