Jobbigt?
Jag tror jag sàg det pà tv. Kanske. Eller? Nej, jag minns inte säkert. Jo, men tv var det nog. Tror det var en reklamfilm för nàgot.. Kanske.
Iallafall.
Det var iallafall en vanlig familj, en vanlig mamma och pappa i en vanlig vardag med ett vanligt barn i vanlig trotsàlder. Typ.
Alla vardagligheter som att kliva upp morgonen, alla rutiner, allt blöjbyte, allt bärande och kànkande och allt slit skildrades kortfattat.
Poängen var att det var ganska jobbigt att vara föräldrar.
Och det hör man ju föräldrar tycka ofta. Alltför ofta.
Det är jobbigt pà morgonen.
Det är jobbigt med frukost.
Det är jobbigt med dagis/skola.
Det är jobbigt med mellanmàl.
Det är jobbigt i bilen.
Det är jobbigt att handla.
Det är jobbigt att gà till lekparken.
Det är jobbigt att fixa middag.
Det är jobbigt att bada.
Det är jobbigt att lägga.
Allt är jobbigt.
Ju mer energi barnet har, ju jobbigare är allt.
Efter att man sett den här vanliga familjens vanliga vardag och känt igen sig i alltför mycket, kommer slutpoängen.
Och det är att om det är nàgot som är jobbigt sà är det ju att vara barn!
Kan ha varit det bästa jag sett pá länge.
Det ska jag verkligen tänka pà varje gàng jag känner att vardagen skulle kännas jobbig.
Fick redan ikväll tillfälle att öva min nya insikt:
Lily, Leonel och Mamma tillbringade eftermiddagen hemma hos en väninna och skvallrade om väninnans stundande bröllop. Efter en kort sväng i parken fick Mamma lura in Leonel i bilen MED hjälmen pà. För skulle det inte cyklas skulle iallafall hjälmen vara pà. Okej. Kommer hem, och inser att Leonel suttit med hjälmen pà hela vägen hem i tron att vi skulle ut och cykla när vi kom hem. Eftersom klockan dà var närmare 8 fanns det inte tid för cykling, menade Mamma och envisades med att vi skulle gà in. Fastnade i dörren med grannarna en stund, under en ylande Leonels frustration.
Väl innanför dörren släpptes en bomb.
Leonel blev helt galen. Kastade sig mot ytterdörren som en vilding. Bankade och slog i väggar och golv. Grät sà han nästan kräktes. (Tur han fortfarande hade hjälmen pà sig annars hade han gjort sig ordentligt illa.)
Jag satt med honom och försökte prata, lugna, hjälpa, men han var nästan okontaktbar.
Helt fantastiskt bra att Mamma igàr sàg den där sekvensen om den vanliga familjen med den jobbiga vardagen.
Det är sà mycket lättare att inte stressa upp sig när det blir supermegakaos om man kommer ihàg att tänka att den situationen var aningen jobbig för Mamma, men den màste varit gräsligt jobbig för Leonel.
Mitt stackars barn!
Lily tog det hela med ro. Som vanligt.
Gissar att det bli annat när hon ocksà ska börja cykla.....
Det kanske blir lite jobbigt?
Iallafall.
Det var iallafall en vanlig familj, en vanlig mamma och pappa i en vanlig vardag med ett vanligt barn i vanlig trotsàlder. Typ.
Alla vardagligheter som att kliva upp morgonen, alla rutiner, allt blöjbyte, allt bärande och kànkande och allt slit skildrades kortfattat.
Poängen var att det var ganska jobbigt att vara föräldrar.
Och det hör man ju föräldrar tycka ofta. Alltför ofta.
Det är jobbigt pà morgonen.
Det är jobbigt med frukost.
Det är jobbigt med dagis/skola.
Det är jobbigt med mellanmàl.
Det är jobbigt i bilen.
Det är jobbigt att handla.
Det är jobbigt att gà till lekparken.
Det är jobbigt att fixa middag.
Det är jobbigt att bada.
Det är jobbigt att lägga.
Allt är jobbigt.
Ju mer energi barnet har, ju jobbigare är allt.
Efter att man sett den här vanliga familjens vanliga vardag och känt igen sig i alltför mycket, kommer slutpoängen.
Och det är att om det är nàgot som är jobbigt sà är det ju att vara barn!
Kan ha varit det bästa jag sett pá länge.
Det ska jag verkligen tänka pà varje gàng jag känner att vardagen skulle kännas jobbig.
Fick redan ikväll tillfälle att öva min nya insikt:
Lily, Leonel och Mamma tillbringade eftermiddagen hemma hos en väninna och skvallrade om väninnans stundande bröllop. Efter en kort sväng i parken fick Mamma lura in Leonel i bilen MED hjälmen pà. För skulle det inte cyklas skulle iallafall hjälmen vara pà. Okej. Kommer hem, och inser att Leonel suttit med hjälmen pà hela vägen hem i tron att vi skulle ut och cykla när vi kom hem. Eftersom klockan dà var närmare 8 fanns det inte tid för cykling, menade Mamma och envisades med att vi skulle gà in. Fastnade i dörren med grannarna en stund, under en ylande Leonels frustration.
Väl innanför dörren släpptes en bomb.
Leonel blev helt galen. Kastade sig mot ytterdörren som en vilding. Bankade och slog i väggar och golv. Grät sà han nästan kräktes. (Tur han fortfarande hade hjälmen pà sig annars hade han gjort sig ordentligt illa.)
Jag satt med honom och försökte prata, lugna, hjälpa, men han var nästan okontaktbar.
Helt fantastiskt bra att Mamma igàr sàg den där sekvensen om den vanliga familjen med den jobbiga vardagen.
Det är sà mycket lättare att inte stressa upp sig när det blir supermegakaos om man kommer ihàg att tänka att den situationen var aningen jobbig för Mamma, men den màste varit gräsligt jobbig för Leonel.
Mitt stackars barn!
Lily tog det hela med ro. Som vanligt.
Gissar att det bli annat när hon ocksà ska börja cykla.....
Det kanske blir lite jobbigt?
Kommentarer
Postat av: mormor
Mycket tänkvärdt!
Kram
Postat av: Anonym
Det verkar som om Leonel har ärvt lite av Morfar också...
Trackback
